Man vet att det är måndag när man kommer till jobbet och inser att ett bord, en arabisk ordbok samt din kontorsstol har försvunnit. Det är då som man börjar undra om man håller på att tappa förståndet, behöver glasögon eller om man bara helt sonika skall gå hem igen. Efter en del jagande kom jag underfund med att varken bordet eller ordboken fanns kvar på skolan, stolen kunde dock ersättas. Man blir fundersam ibland, varför stjäl man ett bord? Nu har iallafall eleverna börjat igen och det känns som om det sakta börjar återgå till det normala. Det finns människor som tycker att det är skönt att återgå till sina rutiner och trots att jag gillar min vardag så saknar jag friheten med att vara ledig. Det största problemet är helt klart att gå upp på morgonen och hinna i tid, jag ogillar att börja dagen med stress, men det är helt enkelt oundvikligt. För oavsett när vi går upp på morgonen, så öppnar inte förskolan förrän halv åtta och efter lämning så har jag tjugo minuter på mig att hinna till jobbet, det är fullständigt omöjligt. Jag skulle behöva att ha både jet motor samt vingar. Det är bara att leva med den inre stressen.

I helgen var vi med makens familj på en liten sammankomst, uppe i svärföräldrarnas sommarhus. Det var så fantastiskt härligt att bada i havet, för trots att himlen var mulen så var vattnet varmt. Enligt mig finns det inget mer uppfriskande än just ett havsbad, man blir ohjälpligt på gott humör. Ungarna skrek och skrattade när böjorna slog över huvudet på dom. Det kändes som om det var ett härligt sätt att avsluta sommaren på. För så var det. Nu är det höst, jobbet har börjat, det blåser friskt och det är bara en tidsfråga innan man kommer att vara tvungen att ta på sig skor istället för sandaler. Det gäller att hålla fast vid känslan av sommar inom sig. Det gäller att fortsätta att tänka på ljus, sol och värme. Det brukar bli svårt fram i oktober. Men efter att ha sett Winnerbäck i söndags på Malmö festivalen så inser jag att jag är inte den enda som går omkring och känner ett ambivalent vankelmod med drag av optimism till livet i allmänhet. Det är dock inte så mycket som skall till för att vemod skall vändas till glädje, pussar och kramar av min familj eller stoltheten och glädjen i ansiktet på Knatteligans yngste medlem över att ha gjort ett helt fantastiskt halsband i träpärlor. Det är då man tackar högre makter för att just jag har fått en sådan härlig, om än bullrig liten familj. Då skiter man i att hösten är i antågande och att någon har stulit saker på din arbetsplats, då tänker man på det där leendet och sätter på Cardigans i lurarna och så rullar det på igen.

Annonser