Efter eget önskemål har jag ärvt min mormors stickor. Jag gillar att sticka och har alltid gjort, men de sista åren har det mest blivit sporadiska småsaker till ungarna. Tiden har helt enkelt inte funnits med studier, jobb och familj. Det var min mormor som lärde mig att sticka, vilket jag är väldigt glad för. Mamma är inte den pyssliga typen så därför var det tur att mormor hade tid och lust att gör det. Jag är inte heller speciellt pysslig egentligen, men att sticka tycker jag av någon anledning är roligt. Det går snabbt och när man behärskar tekniken, så behöver man inte tänka så mycket, det blir snyggt ändå. Värre är det när jag enstaka gånger får för mig att använda en symaskin. Det finns några saker som jag undviker så mycket som möjligt och bland annat tillhör symaskiner, strykjärn (pressande av sömmar), minigolf och recept där det krävs gelatin i, dessa.

Min ömma moder kom, förutom med en hel korg stickor, med tre papperskassar fulla med garn. Hon tyckte att jag kunde slänga det jag inte ville ha. Initialt var jag inställd på att börja sticka sockor inför vintern. Men när jag satt där och skulle försöka färgsortera dessa drivor med garn insåg jag att jag varken skulle kunna slänga något av det. Dessutom fanns det ingen möjlighet att jag skulle kunna sticka strumpor eller vantar av allt garn, då skulle ett fotbollslag vara självförsörjande på raggsockar i en livstid. När jag satt där och sorterade, hittade jag gamla anteckningar som mormor hade fört när hon har stickade strumpor till jul till hela familjen. Naturligtvis vällde tårarna fram när jag kom till ”min” lapp, antal maskor hon hade använt, hur fördelningen var över stickorna var, vilken färg som jag hade fått på mina strumpor under åren. Det går väl inte att slänga bort sådana lappar, med hennes fina handstil. Jag bestämde mig för att inte en enda tråd av garnet skulle gå till spillo.

När jag satt där och kände hur melankolin bara växte, hur regnet forsade ner, hur hösten kom och satte sig på mina axlar och grep tag i mig, så kom jag faktiskt på vad man kan göra med allt garn. Jag skall sticka ett lapptäcke, en nordisk version av den amerikanska quilten. Ett ode till min mormors stickor och garn. Jag räknade ut att om jag gör 300 rutor i storleken 10 x 10 cm och sedan monterar det på tyg så kan det bli ett sängöverkast (jag kommer att se till att jag får hjälp med monteringen, då det förmodligen involverar en symaskin). Jag har aldrig gjort något så stort projekt, några tröjor har det blivit, men knappast något som har med heminredning. Med tanke på att garnsamlingen spänner över regnbågens alla färger kommer det att bli brokigt, men helt klart personligt. Jag är nu inne på min sjunde ruta och beslutsamheten och motivationen är på topp, bara 293 kvar. Jag får nog sätta upp något veckomål, annars kommer det här projektet att hålla på till jag skall gå i pension. Men om man aldrig försöker sig på något nytt, så får man och hålla på att återuppfinna hjulet var dag och det vore hemskt tråkigt.

I helgen såg jag en oerhört varm film som hette Julie & Julia, det handlar om en kvinna som beslutar sig för att laga sig igenom en hel kokbok på 365 dagar och sedan blogga om det. Berättelsen om kvinnan bakom kokboken och bloggerskan vävs samman på ett mycket bra och roligt sätt och inte blev det sämre av att skådespelarna var duktiga. Anledningen till att hon bestämmer sig för att ge sig på projektet är att hon är nyinflyttad i en stad, har ett tråkigt arbete, när författardrömmar och att hon aldrig har slutfört något ordentligt . Förmodligen är jag lite smått inspirerad av filmen, men jag är mycket nöjd med mitt stickprojekt, då det både kan ses som en form av sorgearbete och om resultatet blir om inte oerhört konstnärligt, så iallafall personligt och färgrikt. Jag ser fram emot många timmar med mina stickor och garnnystan, ett riktigt höstprojekt, som möjligtvis kan sträcka sig över nästa höst också…

Annonser