Jag sitter på ett tåg med vårt yngsta barn i famnen. Regnet vräker ner utanför rutan, barnet är halvsovande och varm. De små händerna håller hårt om min hals, tårarna rullar för mina kinder. Tidigt i morse somnade min mormor in, för att aldrig mer vakna. Barnet i mitt knä är så levade, det känns fullständigt overkligt. Hur kan mormor som har varit lika varm inte finnas mer? Hon har ju alltid funnits och lika naivt självklart som det låter, vill jag att det skall förbli. Jag varken kan eller vill ta in det. Jag vill inte att jag skall ha hört hennes röst för sista gången, jag vill inte alls ha kramat henne för sista gången eller firat jul, midsommar eller födelsedagar. Vem skall jag nu ringa och småprata med om allt och ingenting? Vem skall jag fråga hur jag skall lyckas med att reda en sås, hur man skall sticka hälen på en strumpa eller hur man på bästa sätt får en stickling att gro?

Tidigare i år gick makens farfar bort, då undrade femåringen när det skulle komma en ny ”oldefar”. Det var ett mycket besviket barn som fick förklarat för sig att det inte kommer några nya personer automatiskt när någon går bort. Men jag delar femåringens åsikt om att det inom familjen borde finnas ett intakt antal personer som man älskar, dessa borde alltid finnas och livet borde skona oss från djup sorg. Det händer tillräckligt med obegripliga, otrevliga saker i livet för att man skulle vara skonad från att ta emot ovälkomna dödsbesked vad det gäller älskade familjemedlemmar. Det är i familjen som man delar både med och motgång, därför borde man få slippa att ta sig över den avgrund som jag känner inom mig just nu. Oavsett om min mormor har haft ett långt liv, att det gick snabbt på slutet, att hon inte hade led, att hon fick somna in hemma, så gör det ont inom mig.

I mitt liv så har min mormor varit en fast punkt, hon har alltid funnits där med ett gott ord, en klapp på kinden, varnande eller uppmuntrande ord. Hon har alltid varit villig och dela med sig av sina erfarenheter och en historia. När jag var barn var mina sommarlov fyllda av äventyr hos mormor och morfar tillsammans med kusinerna. Jag har många minnen om bullar, knappburken, utflykter, smutsiga fötter, god mat, följetonger i tidningar, förmaningar, lukter och naturligtvis kommer jag alltid att ha det inom mig. Sorgen som jag känner handlar om att mormor inte kommer att finnas med som en följeslagare på min fortsatta resa genom livet, hon kommer inte finnas med som ett naturligt inslag i mina barns liv längre och det känns oerhört tråkigt.

Min relation med mormor var ganska okomplicerad, jag älskade henne och jag vet att hon älskade mig. Det finns ingenting som jag känner är ouppklarat, bara en oändligt mörk sorg över att hon inte längre finns kvar hos oss. Hon älskade många och vi var många som älskade henne.

Frid viskar träden kring
hemmet du älskat
Farväl bugar blommorna
du vårdat så ömt
Tack kvittrar fåglarna
som var morgon dig hälsat
Tyst viskar vinden farväl

Annonser