Det är inte speciellt ofta som jag tar mig tid till att besöka en kyrka, men jag älskar verkligen kyrkor som fysisk plats. När allt annat rusar på så kan man alltid lita på tyggheten, tystnaden och lugnet inne i kyrkan. Jag anser att alla former av religion, livsåskådning och Gudstro är en privat ensak, som bör respekteras. Jag har sedan länge gjort upp med min egen tro. Jag tror att det var en av de berömda överlevnadsstrategier som jag gjorde som barn, då min pappa dog i för tidig ålder och inga logiska svar kändes som sanna. Jag bryr mig inte om vad andra tror, jag har bestämt mig för vad jag tror på. En sak är iallafall säker och det är att den tro som min konfirmationspräst predikade om, är inte min. Vid ett tillfälle sade han till mig att eftersom min pappa inte var en regelbunden kyrkobesökare, så var han troligtvis i helvetet. Det är ganska tung information för en fjortonåring att ta in och därför bestämde jag mig helt sonika för att inte tro på prästens version. Jag tror att Gud, oavsett vad man väljer att kalla honom eller henne är förlåtande och kärleksfull, inte fördömande.

Nåväl, förmodligen är det på grund av min konfirmationspräst som jag inte går i kyrkan speciellt ofta. I mitten av den här veckan gjorde jag ett virituellt undantag. Jag såg en gudstjänst på svt play. Inte så mycket för min törst efter andlig vägledning och tröst, utan eftersom en gammal klasskamrat till mig är präst och att det visades en gudstjänst från den kyrka där hon arbetar, att Eldkvarn var där och spelade samtidigt gjorde naturligtvis det hela mer intressant. Det blev en inre resa under andaktens gång, som jag nog inte alls hade varit beredd på, om det berodde på musiken eller det faktum att min gamla klasskamrat tog mig tillbaka i tiden, låter jag vara osagt.

Min gamla klasskamrat och jag gick i gymnasiet tillsammans. Hon var var svartrockare och vad det nu än var som jag var, så var det iallafall inte det. Hon var späd, svarthårig, pratade stockholmska och vi läste italienska tillsammans. Jag tror aldrig att det föll mig in att vi skulle lyssna på samma musik, vi tillhörde inte samma krets. Gymnasieklassen var en ganska härlig samling, men vi höll oss i våra små grupper och öveskred bara gränserna om det av någon anledning krävdes av oss. Jag var på hennes studentfest, den hade 40-tals tema, jag vet att jag åkte till min älskade mormor och botaniserade i hennes garderob innan festen för att hitta rätt kläder. Det var även i samband med den festen som jag började raka benen. En annan livsavgörande sak som hände under festen var att en kompis och jag bestämde oss för att åka på Roskildefestivalen tillsammans. En vecka senare blev jag även stormande förälskad.

Nu sitter jag här och ser henne på TV, det har gått tjugo år sedan vi tog studenten. Jag vet att förutom att hon är präst så har hon två barn, är gift och har pluggat till bibliotekarie. Hon inleder gudstjänsten med att prata om att hon var 16 år när Eldkvarn släppte ”Himmelska dagar” och hon fick skivan på ett kassettband, från en pojkvän. Jag kan inte låta bli att le. Jag älskade den skivan, jag hade min walkman i öronen ”tjugofyrasju”, som eleverna på jobbet skulle sagt. Det var Eldkvarn, Imperiet, Thåström, The Smiths, Eva Dahlgren och The Cure, de förklarade hur livet skulle levas och vi kunde naturligtvis inte koncentrera oss på något annat än våra tonårshomoner och livets smärtor, vi var faktiskt humanister och som sådana satte vi höga integretets- och imagekrav på oss själva.

Det är inte svårt att känna igen min klasskompis, hon har fortfarande en glöd, ett driv som vissa människor har medfött och som både är anmärkningsvärd och avundsvärd. Men det är något nytt som har tillkommit och då menar jag inte rynkorna, hon utstrålar ett lugn och jag flyter med i hennes predikan, på samma våg som jag följer med i Eldkvarns musik, Pluras raspiga röst som ger lyssnaren sin version av sitt liv och sin omvärld. Efter 56 minuter är programmet slut och jag känner mig helt lugn, ungefär som efter ett riktigt bra yogapass, jag känner att oavsett vad som händer så kan endast positiv energi nå mig. Det känns som om man är i en puppa, allt utanför berör, men inget illa kan hända. Det är en skön känsla, den är fylld av ro och kärlek. I sådana stunder har jag svårt att tro att det inte skulle finnas en högre makt. Jag vill tacka min klasskamrat och Eldkvarn för att ni tog mig på promenad i den rofyllda allén, där alla möjligheter bor.