Varje gång som jag skall ut och resa ensam tillsammans med knatteligan, blir jag orolig för mitt mentala hälsotillstånd. Eftersom jag ogillar tio minuters resa i kollektrafikens oömma våld, så undrar jag hur det kommer sig att jag gång efter annan får för mig att det är trevligt att resa med barn. Därför jag tycker inte alls om att resa med barn. Jag tycker att ”målet är ingenting resan är allt” är fullständigt skitsnack. Om det inte fanns ett mål som lockade, så hade jag aldrig någonsin givit mig ut på några som helst resor med knatteligan. Det beror inte på att just våra ungar är särskilt ouppfostrade, de är bara inte helt lätta att kontrollera och förutsäga hur deras handlingar kommer falla ut. Dessutom så händer det alltid saker som är oförutsägbara när man skall någonstans.

I lördags var det återigen dags, vi skulle flyga till Amsterdam knatteligan och jag. Min vana trogen var jag genomsvettig redan när jag låste dörren hemma för att bege oss mot centralen för att ta tåget till flygplatsen. Döm av min fullständiga förvåning när femåringen gick hela vägen utan något gnäll, när vi checkade in utan några som helst problem, när vi smärtfritt gled igenom security kontrollen, hade tid att tillbringa tid i lekrummet, hann äta lunch och två och ett halvt åringen somnade i sin flygstol redan vid take off. Femåringen och jag hann läsa två Bamsetidningar och spela ett par omgångar Svartepetter, vi fick vårt bagage snabbt och maken var på plats och hämtade oss. Ingenting var problematiskt alls, trots att jag hade min vana trogen målat upp ett antal domedagsprofetior som skulle hända. Inte den minsta lilla krasch, inga otrevliga personer vid incheckningen, inget bagage på villovägar, inga överfulla blöjor, inte ens en fläck som kommer att vara svår att ta bort.

Det är ju inte första gången som mina dystra prognoser inte slår in, även om det har funnits gånger då jag har noggrannt har övervägt offentlig harakiri. Det är tur att man kan övertyga sig själv, gång på gång om att det är värt allt jobb, för målet är värt det. Annars hade det vait oerhört begränsande att leva. Då hade jag inte fått vara med igår när knatteligan förtjust och orädda kastade sig från bassängkanten, plaskade glatt och busade ikapp med sin pappa. Jag hade inte fått gå med knatteligan och träffa kompisar på Maritim Museum idag. Jag hade inte fått åtnjuta makens sällskap i helgen och för en vecka framöver. Det är tur att man kan övervinna sina egna obehagliga tankar. Jag hade inte fått hålla två och ett halvtåringens lilla kalla och sandiga hand på hemvägen från en mycket gyttjig fotbolls match igår eftermiddag och det hade varit synd. Jag hyllar självbedrägeriet, som får mig att utmana mina rädslor, det hade varit ganska tråkigt annars.