Det är allt bra fiffigt det där med att när det är som mörkast, tråkigast och man är som tröttast på hela året, så skall man tända ljus och fira jul. Man kan faktiskt undra om Jesusbarnet hade en aning om vad han ställde till med när han föddes.

I någon slags dimmig analys så inser jag att de elektriska ljusen skall symbolisera stjärnhimlen och då specifikt stjärnan över Betlehem som ledde de tre vise männen rätt, i sitt sökande efter frälsaren som föddes. Men jag undrar ändå, när jag sitter här i kvällsmörkret och ser alla adventsljusstakar och stjärnor i folks fönster om inte hyllningen till julens stjärnor trotsallt mest gör att EON och andra elbolag gnuggar händerna såhär års. Inte för att kasta någon som helst skugga på julen, alls icke jag är julfrälst helt klart.

Jag älskar alla ljus, julkort, pepparkaksformar, julklappar och mat som hör tiden till. Men Betlehems stjärna känns ljusår härifrån när jag skådar plommonträdets blå ljusgirlang, som maken med livet som insats klättrade runt och satte upp igår. Slippriga, hala grenar, en hel del svordomar, men sedan satt den på plats. Faktum är att maken faktiskt sammanlagt tre gånger, oerhört osjälviskt offrade sig för att hänga upp belysningen, eftersom jag hade lovat grannarna att vi skulle göra det i år och som vanligt när jag lovar något så involverar det att maken,någon släkting eller vän blir satta i arbete. Det är ju så tråkigt att arbeta ensam, eller hur?

Den första omgången ljusslinga som jag övertalade maken att klättra omkring och sätta upp, var en variant som någon galning måste ha konstruerat i någon slags veritabel ljusglädjeyra, en ring med fem olika förgreningar av ljusslingor skulle frälsa oss från mörkret. När vi hade trasslat ut alla slingor (jag) och maken satta upp, så var det någon slags glappkontakt i skiten, så det var bara att ta ner skräpet igen.

Tanken på att vi efter en timmes trasslande, klättrande, svärande och kopplande skulle ge oss ner på stan och köpa en ny belysning, fanns inte i vår tankevärld. Jag rotade vidare bland gemensamma utesaker i källaren och fann en blå slinga, samt något slags ljusnät. Maken grymtade visserligen något när jag släpade upp mina två fynd från källaren, men som den godhjärtade människa han nu en gång är så gick han med på att göra ett nytt försök.

Fört klädde vi en buske i ljusnätet och det blev faktiskt ganska snyggt, stärkta av framgången, gick han med på att klättra upp i plommonträdet ytterligare en gång. Till saken hör att en av våra mer konstnärliga grannar hade önskat att vi skulle sätta upp belysningen som ett hjärta, åt detta fnös maken ljudligt. Här skulle inte bli något hjärta utan en del grenar virades in och det blev riktigt bra.

Till historien hör att den konstnärliga grannen var ute och beskådade makens irrfärder bland grenarna och upprepade sitt önskemål om hjärtform. När detta inte väckte bifall från varken makens eller min sida, så bestämde sig grannen för att inhandla ännu en ljuskedja för att fylla ut de övriga grenarna i trädet. Unisont tänkte både maken och jag: ”lycka till med klättringen”. Vi tänker nämligen sitta i vårt köksfönster och se när grannen klättrar omkring och fäster nästa ljuskedja, kanske läppjandes på glögg. En sak är säker vi tänker inte anmäla oss frivilligt till att trassla ur skiten ur trädet i januari. Bara tanken på fler ljuskedjor gör oss båda lätt irriterade och från min sida så ligger ett nästan hysteriskt asskratt på lur bara jag tänker på det.

Men nu är det ljus i vårt hus både inne och ute. man kan bara undra varför firandet av denna högtid måste föregås av så mycket bestyr som man blir stressad av. Men det är nu en gång för alla så vi människor är ihopskruvade, vi älskar att stressa, fylla oss med ängslan och jagande efter att leva upp till de traditioner som vi kallar vårt kulturarv. Jag är precis likadan och jag längtar efter att få se adventskalendern med knatteligan imorgon och tända adventsljusstakarna.