16 dagar utan internet uppkoppling, utan möjlighet att kolla facebook, e-mails, dagstidningars internet sidor, blogga, söka information. Jag trodde att jag likt ett internetberoende, darrande, lallande fån skulle komma av flygplanet och rusa till närmsta internetstation på Bryssels flygplats för att få mig en uppdatering, en välbehövlig fix. Men så var faktiskt inte fallet.

Jag uppförde mig förhållandevis normalt, satten ena foten framfrör den andra, släpade äldste ungen i handen över mänskliga transportband, som får en att känna det som om världen går i ultrarapid medan man själv stormar fram. Maken utövandes samma rit med den yngste telingen. Jag sneglade bara lite upphetsat på den första internet stationen vi passerade, men jag dregglade faktiskt inte.

Alla var hungriga, när vi äntligen kom till bagageutlämningen, efter en promenad, som trots transportbanden, tedde sig som om vi gått i flera kilometer, så hade vår flight tagits bort från bagagebanden. Naturligtvis hann vi med ett irriterat meningsutbyte om vem som var mest saktfärdig, toalettbesöks nödvändighet, via hur fan skall vi hitta bagaget och slutligen hur skall vi meddela killen som skall komma och hämta oss att vi inte hittar våra väskor, när kontantkortet på mobilen uppvisar det facila saldot av 0,17 eurocent. Svetten rinner ner över ryggen, även hallen för utlämning av bagage är enorm, men efter att små skällande och svärande ha passerat alla bagageand, letandes efter någon informationsdesk, så ser jag två av våra in alles tre bagage komma rullande. Efter en del förvirring återfinns även det sistnämnda.

I bilen mot Rotterdam funderar jag på vad som har varit mest minnesvärt så här långt in på ledigheten och konstaterar att det bästa så här långt har varit att vara tillsammans med de övriga tre i min familj. Vi har badat, solat, badat, läst böcker, gått promenader, badat, sovit, ätit, sovit middag, tittat på deckare på TV, badat och så vidare. Den äldste ungen har fällt kommentarer som ”hej mamma, här flyter jag stilla fram”, när den lilla arm-flyt-kudds försedda kroppen, kommit guppande mot mig i poolen. Barnet har även lärt sig att ”hoppa bomben” precis som den främmande farbrorn i Gittan och fårskallarna. Den yngste av våra barn har konsekvent vägrat att ta av sig skorna. Två par sandaler har helt förkastats, av en tvååring med myndig uppsyn. Ungen har dessutom förtjust utropat ”titta, haj” när maken efter en viss ansträngning blåst upp en gigantisk delfin.

Kort sagt så här långt in på sommaren så har jag faktiskt det ganska skönt, är dessutom förhållandevis utvilad, solbränd och full av olika slags goda ostar och vin. Jag har överlevt att vara utan internet och har faktiskt skickat en hel del vykort. Det är skönt att veta att man faktiskt kan vara utan bredbandsuppkoppling, att man överleva att inte bli nådd hela tiden.

Det kanske är det som semester går ut på egentligen, insikten av att den dagliga utsikten inte är oföränderlig och att man kan bryta både vanor och mönster om man vill. Med det sagt är det ändå skönt att få sitt dagliga elixir på nätet. Man måste ju trots allt förundras över att det enligt tidningarna inte verkar ha hänt speciellt mycket i världen förutom att Michael Jackson har dött. Visserligen tragiskt, men snacka om nyhetstorka.

Annonser