2016 var ett riktigt jobbigt år, 2017 kunde bara bli bättre, trodde jag. På nyårsafton var min familj i gott förvar hos goda vänner. Vi var rörande enade, det skulle bli skönt att få vända blad. Det var bra i sisådär nio dagar, sedan fick jag reda på att en tidigare kollega, hade gått bort i cancer. Det var inte så att jag inte visste om det, för en månad talade jag med henne och då var det inte bra, bara en fråga om tid. Men man tror aldrig att det är idag som sista dagen, likt en struts värjer jag mig alltid för döden.

Min tidigare kollega, var en varm kvinna med hårda nypor, oändligt tålamod, härliga kramar och något så viktigt som en tidsskapare. Om du var i nöd, skapade hon tid, för att lyssna, hjälpa till, agera, inspirera och en unik förmåga, att få dig att känna dig viktig. Jag har sett henne transfomera den coolaste elev till en lammunge. Jag har sett henne att sporra och sparra den mest skoltrötte elev, till att inte bara nå målen och ta sig vidare i livet, utan att få densamme att glänsa. Det är en fantastisk förmåga att kunna ge hopp till andra människor, men framförallt så var hon riktigt skön att få skratta med, hur hemsk en situation än var, så kunde hon locka till skratt. Sådana människor finns det för få av.

Jag hoppas att 2017 blir året, då revolutionerande vetenskap utrotar cancer. Det räcker inte med bra prognoser, denna sjukdom måste upphöra att existera.

Förra veckan träffades en 16-åring av en kula i bröstet, vid en busshållplats. Förövaren försvann från platsen, men återkom för att försäkra sig om att personen var död, genom att skjuta honom i huvudet. Hör ni själva hur det låter? I staden där jag bor, skjuts en pojke till döds vid en busshållplats, vid sjutiden på kvällen. Han var på väg hem från träningen, han hade drömmar, han ville göra en skillnad med sitt liv. 16-åringen blev skjuten i huvudet. Dödad i Sverige.

I min familj brottas vid med ett problem. Vårt barn fyller snart 12 år. Han får inte ta sig till sin simträning själv. Det tar sju minuter att hemifrån, det är bra cykelväg till träningen. Han har kunnat cykla sedan han var 3 år, vi använder detta transportmedel var dag. Men han får inte varken ta sig hem från skolan eller till eller från sin träning själv. Har vi curlat honom för mycket? Är vi överbeskyddande? Det kan diskuteras, men faktum kvarstår att efter sommarlovet, erbjuder inte skolan fritids för honom. Därför måste ungen få öva. Killen är fullt kapabel rent teoretiskt att ta sig alla möjliga ställen själv, det finns inga fysiska hinder. Han stannar vid trafikljus, väjningsplikt och stop. Vi har övat på detta i åratal. Skulle du låta ditt barn cykla till sin träning, i en stad där man blir dödad i en busskur?

Jag hoppas att 2017 blir året, då man kan röra sig fritt på gatorna utan att bli beskjuten. Det räcker inte med löften från politiker och polis, detta måste upphöra att existera.

Vid dödliga sjukdomar letar vi efter botemedel, det är en självklarhet. Men vad gör vi för att utrota onödigt våld?

Jag har alltid tyckt att det har varit roligt att lära mig nya saker, nyfikenheten och rastlösheten har varit mina ständiga följeslagare. I höst har jag gått en crawlkurs. Det har varit oerhört roligt men samtidigt krävande och frustrerande. Vissa gånger har det känts som om jag är en usel människa, då min vision i huvudet om vad jag borde göra, inte har fungerat alls i praktiken med vad kroppen har gjort. Jag har frustat, svalt halva bassängen, varit helt slut rent fysiskt, förbannat min oförmåga och självklart jämfört mina flodhästansträngningar med mina graciösa kurskamrater. Men ändå, när jag har stått i duschen efteråt, har jag känt mig som en vinnare. Det har gått framåt i snigelfart.

Jag kan idag ta arm och bentag, andas och sakta ta mig framåt i bassängen. Jag är omåttligt stolt och usel på samma gång. Jag har lärt mig något nytt. Oavsett om jag fortfarande är på en nybörjares nivå, så har jag skrapat på ytan till något som jag inte kunde förut. Det är stort för mig.

Idag har jag rättat skrivböcker för årskurs 3. Jag har tittat på deras sammanlagda skrivproduktion under terminen. Alla har gjort framsteg. När man är mitt i en process är det svårt att se om man tar ett steg framåt.Men när man sitter med en skrivbok framför sig, där en person under 15 veckor har svarat på instuderingsfrågor i till tre böcker i en serie så blir det oerhört tydligt. Jag kan se hur någon som till att börja med knappt skrev mer än 1-3 ord i sina svar, nu är uppe i 1-3 hela meningar. Jag kan se hur de har letat efter orden, vågat välja längre ord och hur de har blivit modigare i sitt uttryck. Jag blir så stolt över att få vara med på deras resa.

Självklart finns det massor av olika faktorer som spelar in när man utvecklas. I mitt arbetsområde, som handlar om att väcka läslust, så spelar det en avgörande roll om texten som jag har valt lyckas med att fånga elevernas intresse. Det kan vara svårt om läsaren är på en ganska låg nivå, det betyder så oerhört mycket att det skapas tid, rum, förståelse och förutsättningar för att kunna tränga in i en tätare text. Framförallt måste det regelbundet skapas tid för läsning, diskussion och reflektion egen och tillsammans. Vad man däremot aldrig ska underskatta är att såväl den ensamma som den gemensamma läsningen är lika viktig för att man ska kunna utvecklas som läsare. Vi är flockdjur även när det kommer till detta, vi skapar gemensamma kontaktytor och referensramar, tillsammans.

Jag har aldrig förstått varför man har tyckt att det är gammalmodigt med hög- och gemensam läsning. Jag har aldrig sett något forskningsresultat som har pekat på negativa effekter på detta. Mer än att man kanske tyckte att boken var tråkig. Jag tyckte inte om Goldings Flugornas Herre när jag gick i åttan. Jag fattade ingenting av den. Inte heller var Conrads Mörkrets Hjärta någon favorit. Men jag älskade Steinbecks Möss och Människor, det fick mig att under några år plöja hela hans författarskap.Tog jag någon skada rent intellektuellt av att läsa något som var tråkigt? Svar: nej. Lärde jag mig något? Svar: ja, jag lärde mig att det är svårt att läsa något, när jag inte kan något om kontexten. Jag behövde mer kunskap för att skapa mening i de två första titlarna. Väckte det upptäckarlust och nyfikenhet att ta reda på mer om kontexten? Svar: tyvärr inte. Men jag gjorde det när det kom till Steinbeck.

Tyvärr eller kanske som tur är, så är läsning en långsam process. Jag tycker att det är härligt att få tränga in i text, jag vet att det kan finnas en skatt långt där inne, inbakad bakom alla de där meningarna, som ger nyckeln till något fullständigt fantastiskt. Jag älskar verkligen när jag kan se att mina elever hittar dit. De kan ha läst massor av sina egna Flugornas Herre på vägen, men när vi hittar deras Möss och Människor, då känner jag mig rik. Den här terminen har vi gjort det tillsammans i årskurs tre, eleverna, läraren och jag. Det är så häftigt, Narnia here we come! Två klasser med 9-åringar har hittat nyckeln, men jösses vad det har varit en slingrig väg dit.

Jag hatar verkligen hösten. Den är ful. Det finns många människor som älskar färgerna. Jag ser bara död och mörker. Med det sagt, så skulle man kunna tro att jag lider av dödsångest eller rädd för åldrande, men så är det inte alls.

När kvällarna kommer tidigare och dagarna är grå, så känner jag mig så nära det sköra i mig, de sorger som livet har bjudit på, de människor som inte finns längre, de relationer som man kanske inte har lyckats med, gör sig påminda, de utmaningar som man inte har hanterat på ett optimalt sätt, allt det där som skaver och kommer upp till ytan.

Samtidigt är det en period då jag är mest i kontakt med det fina. Det varma, kärleken, det pulserande, det livsbejakande. Det är som om de diametrala polerna dansar på en tunn tråd och det enda jag kan göra är att låta den där motstridiga strömmen forsa genom mig och så får man se hur det går. Och jag landar alltid på fötterna efter denna virvelvind.

I augusti inträffade en sak som på ytan är fullständigt banal. Jag hade varit på en härlig semester med de som betyder mest, börjat arbeta och åker iväg med mina kollegor på teambuilding. Vi åker till en äventyrskamp och ska där delta i olika tävlingar, indelade i lag. Det är inte något som skrämmer mig, men det är ingen sysselsättning som jag på något sätt tycker om, även om det ska vara under lättsamma och lekfulla former. Det jag ogillar är att det vanligtvis brukar ta fram sidor, både hos kollegor och mig själv som jag inte anser behövs för att vi ska kunna ha en professionell vardag. Trots det är jag alltid med och gör mitt yttersta, då jag är en lagspelare. Det är oerhört viktigt för mig att vara en aktiv del av min grupp, för att på så sätt visa att jag tror på oss, som flock.

Under denna dag får vi göra en rad olika aktiviteter, åka flotte, pussla, blåsa pilar och så vidare. Vi blir även utmanade att gå in i ett bollhav, i mörker, där ska vi leta gosedjur som i sin tur ska slängas i en basketkorg. Jag är 155 cm och inser att nivån på bollhavet kommer att stiga då vi är åtta personer på en liten yta, därför tar jag på mig rollen att vara den som står närmst basketkorgen för att slänga i djuren. Jag är inte rädd för mörker och har ingen klaustrofobi, på grund av min längd är jag van vid att ofta hamna i folksamlingar, där jag är inklämd. Det finns ingenting i mina tidigare erfarenheter, som gör att inte skulle gå in där tillsammans med mitt lag.

För att nå bollhavet måste man klättra in via en lucka. När alla är på plats, når bollarna mig över bröstkorgen. I mörkret famlar laget efter mjukdjur som de sedan kastar till mig för att slängas i korgen. När alla rör sig höjs bollnivån ytterligare. Det viner djur om öronen runt mig som jag fångar och slänger ner. Det är ingen behaglig situation, men hanterbar. Någon från ett annat lag ställer sig i luckan ovanför och fotar, så att blixtar smäller av, det får rummet att gunga ännu mer, som på ett dansgolv. Hela tiden kastas det djur mot mig som jag slänger ner i korgen. Då ramlar kollegan bredvid ner.

Han sugs ner under bollarna och får inget fäste med fötterna och kommer inte upp. Min kollega väger mer än dubbelt så mycket som jag är ungefär en halvmeter längre. Men jag försöker ändå hjälpa honom upp. Samtidigt blixtrar det och djuren slängs allt intensivare mot mig. Jag dras ner under min kollega och fastnar. Jag har ingen möjlighet att ta mig upp och för en kort stund är jag som förlamad. Trots det, så lyckas jag ta mig upp, fortsätter att dunka ner djur i korgen. Jag går på någon form av autopilot. När vår tid är slut, känner jag att jag måste ta mig ut. Jag får ingen luft. Jag glömmer hur man ska göra för att andas, jag klättrar ut och känner att benen håller på att vika sig, det går inte andas och för en stund känns det som jag ska dö. Jag får en panikångestattack. Fast det förstod jag inte då. När jag senare ska hämta barnen på fritids börjar väggarna i trappan flytta på sig, de kommer närmre, det känns som om jag befinner mig i en dålig skräckfilm.

Natten efter händelsen vaknar jag av att min man jämrar sig. Jag har slagit honom, för att jag tror att han ska dränka mig. Hjärtat rusar, det susar i öronen och dödsångesten har fullständigt invaderat mig. Det tar ett tag innan jag lyckas få kontroll över vad det är som händer i min kropp. På jobbet känns det som hiss väggarna hotar att svälja mig och förena mig med järnväggarna. Jag känner mig yr. På lunchen kommer väggarna krypande, när det är fler än fem personer i rummet. På natten upprepar det sig, jag slår min man, jag bankar på honom, han jämrar sig som ett skadat djur. Jag ger upp, går upp och ringer sjukvårdsupplysningen. Klockan halv fyra sitter jag gråtande, huttrande och talar med en vilt främmande människa i telefon, som talar om för mig att jag har haft en panikångest attack och som ser till att jag får hjälp. Jag känner mig helt plötsligt lättare. Jag håller inte på att bli galen, det jag upplever har ett namn.

Några dagar senare får jag reda på att jag har drabbats av Post Traumatiskt Stress Syndrom. Jag har elever som har fått det, för att de har upplevt förfärliga saker i sina unga liv. Själv har jag fått det efter att ha fastnat under en kollega, i ett bollhav på en teambuilding. Jag känner mig så oerhört pinsam och dum. Det blir inte bättre av att jag får reda på att KBT-behandlingen kommer att ta 3-6 månader.

Jag har nu gått en tredjedel av tiden. Jag har lärt mig en hel del om mig själv. Kanske inte helt nya saker.Men en sak är säker, oavsett hur banal eller enkel en sak kan tyckas för dig, så är det inte säkert att den upplevs på samma sätt för en annan individ. Jag vet fortfarande inte fullt ur vad som hände inne i mig under de där fåtalet minuter som jag befann mig i bollhavet. Men det var något som gick sönder. Jag fick hjälp att plåstra om skadan ganska snabbt för att jag bad om hjälp. Just nu håller vi på med att pilla på den förbannade sårskorpan som finns kvar och kliar för att det håller på att läkas. Helt klart kommer det att bli en ärrbildning. Jag kommer att påminnas i vissa situationer om händelsen. Jag kommer förmodligen att stundtals drabbas av fantomsmärtor. Jag kommer att bli starkare, för att jag har lärt mig att hantera stressen och oron, det känner jag redan nu.

Men jag kommer aldrig någonsin tycka om höstmörker. Hur många stearinljus  som än tänds. Jag kommer aldrig att uppleva gosedjur på samma sätt eller kuddkrig för den delen och ingen kommer att kunna få mig till att stå i ett hav med bollar upp till halsen. Däremot har jag börjat på en kurs i tekniksim för vuxna och håller på att lära mig crawla och det är verkligen jättekul. Så hur mörkt, förfärligt och ångestladdat det kan vara, så finns det så oerhört mycket nytt att lära sig och så mycket kärlek att ge och få. Det är kul att bli äldre, att få tårta och presenter och när det tar slut, så gör det det, oavsett om jag har varit rädd för det eller inte, så det är ingen idé att oroa sig för det i förväg.

I skolan idag talar vi mycket om individanpassning. Eleven ska känna att den får rätt stöd i sitt lärande. Jag tycker om den tanken, att man ska kunna se lärandet som en pågående process. I mitt arbete får jag följa eleverna från förskoleklass och upp till nian, jag har ganska hyfsad koll på var i läsandet mina låntagare befinner sig, de flesta följer någorlunda en utvecklingskurva som går från att ljuda till mekaniskt till läsande. För vissa tar denna delen lång tid. För andra är det enklare. För en hel del är det svårt med läsförståelsen. Andra är så bundna av den faktiska texten att de inte kan fantisera kring det som inte står i texten. Det finns lika många läsningar som individer. Men en sak som jag har lärt mig det är att man inte kan säga att det är tråkigt med böcker, för då har du bara inte hittat rätt bok, så enkelt är det.

Att individanpassa och som jag göra massor av instuderingsfrågor på litteratur för eleverna har fått mig att inse att utifrån samma text kan man ställa frågor på olika nivåer. Ofta har jag varianter på samma frågor beroende på vilken nivå som läsaren befinner sig. Det gör att vi i en klass kan utgå från samma bok, men beroende på om eleven behöver mer tid att läsa texten och därför får mer textnära frågor så kan en annan elev som läser snabbare få frågor som kräver lite mer tanke kring själva reflekterandet av texten. Det blir en anpassning av materialet på den nivå där läsaren befinner sig och det fungerar mycket bra, men det kräver en hel del av de vuxna som ska stötta eleven. Framförallt kräver det tid.

På grund av mitt arbete och de anpassningar som jag hela tiden gör så har jag utvecklat mitt uppdrag som förälder lite på samma sätt. Det handlar om att nivåanpassa och individanpassa den information som jag vill att min avkomma ska ta del av. Vår 11-åring har under våren haft i uppgift att skriva om Favelas i Rio de Janeiro. Det har varit en ganska krånglig, tidskrävande process. Framförallt för att det har varit svårt att få fram åldersadekvata texter om ämnet på svenska. Vårt barn hade ganska begränsade förkunskaper i ämnet och som förälder kan jag säga att det kanske inte är så att jag vill att mitt barn ska veta allt om detta eländiga ämne på en och samma gång. Barnprostitution, limsniffning och kriminalitet hos gatubarn som befinner sig i samma ålder som vårt barn är ganska tunga saker att diskutera på en lättfattlig nivå. Det tog två veckor att ut debattera ämnet barnprostitution så att vår 11-åring kunde förklara och emotionellt hantera hur det kom sig att ett barn skulle komma på idén att sälja sin kropp, så att någon vuxen kunde ”sexa” med dom. ”Det fanns liksom inte på kartan”ansåg vårt barn ”så äckligt”. Jag kunde inte annat än att hålla med. ”Varför kan den vuxne inte bara ge pengar eller hjälpa barnet?” var en annan helt adekvat fråga som jag inte heller hade något bra svar på. Vi kämpade med alla dessa frågor och arbetet är nu inlämnat och vårt barn har konstaterat att det inte verkar så kul att vara gatubarn i Brasilien.

Man lär sig massor av sina barn, speciellt när man ska anpassa informationsflödet till rätt nivå. För två veckor sedan kom återigen, för tredje gången den här terminen, vår 11-åring hem utan sitt pennfack. Efter flera dagars tjat om att ta med det från skolan kröp det fram att det var borta. Det klart att man som förälder blir trött och arg på alla dåliga ursäkter och på att fixa nya pennor, suddgummin, pennvässare och linjaler i strid ström. Jag har gått över till att köpa askar med blyertspennor. Vid frukosten kom jag på ett nytt sätt att individanpassa, jag lanserade begreppet ”föräldrar matematik” det är egentligen konstigt att ingen har kommit på terminologin tidigare. Det är nämligen busenkelt sätt att både individanpassa och ge konsekvenser på en och samma gång, jag gav vårt barn tankenöten:

3 pennfack-3 pennfack = 0 mobiltelefoner

ungen förstod direkt och kontrade med:

3 pennfack- 3 pennfack + 1 (upphittat) pennfack= vad skulle summan då bli?

det bestämde föräldrarna att svaret kunde bli ”möjligtvis till höstterminen”

båda våra barn förstod denna individanpassade information. Inte för att det var någon större glädje för den som skulle lösa uppgiften, men budskapet gick in. Jag tror att vi vuxna borde individanpassa mer, det är lärorikt både för den som ska förenkla eller utmana och för den som ska förstå och lära. Det är faktiskt viktigt att vi förstår att vi är här för att lära tillsammans och att det är både spännande och kul.

I Malmö, har man efter en anmälan till Skolinspektionen, förbjudit att visa film på en förskola. Ett barn har fått mardrömmar efter att ha sett ”Alfons och odjuret”. Föräldrarna anser att filmen har varit för skrämmande för barnet ”Förskolan visar alldeles för mycket film i verksamheten utan pedagogisk anledning.”

Jag utgår ifrån att barnen inte har blivit lämnade ensamma under filmvisningen, jag hoppas verkligen att man hade ett pedagogiskt samtal om vad som händer i filmen. Jag vet inte heller hur gammalt barnet ifråga är. Boken och därmed filmen som är gjord exakt enligt sin förlaga är riktad till barn i åldern 3-6 år. Filmen handlar om mobbing, om att göra fel och försöka göra rätt igen, den handlar om att ångra sig, att ta ansvar för sina handlingar och vara en bra kompis. Det är saker som alla barn och vuxna har upplevt. Det är ingen lyckokaka till film, det är tuffa frågor som tas upp, men den slutar bra. Det finns en lärdom att dra, det är en historia som man kan prata om med barn långt upp i åldrarna.

Självklart så kan jag förstå föräldrarnas oro. Jag ställer mig dock frågande till hur de ska kunna vakta sitt barn mot all världens ondska och hur barnet ska kunna lära sig att hantera sin oro, om det aldrig får prata om otäcka saker? Jag har själv gjort en del dundertabbar med framförallt vårt äldsta barn. Vår dåvarande fyraåring fick en box med filmer om elefanten Babar. Hans mamma blir skjuten inledningsvis. Detta visar inte svt i sina klipp, men man har inte tagit bort det i dvd boxen. Det krävdes många diskussioner för att barnet skulle förstå att mammor inte var generella byten på jaktmarknaden. Att jag inte skulle bli skjuten för att jag var en mamma. Själv avskydde jag Disneys Bambi, då även denna mamma blir skjuten.

Jag tror att alla barn har sin individuella utvecklingsnivå. Kanske är det där pedagogerna möjligtvis har brustit i sitt ansvar. Det är inte meningen att man ska gå till förskolan och sedan få mardrömmar. Detta barn var uppenbarligen inte redo för att se ”Alfons och odjuret”. Men det innebär inte att filmen ska förbjudas på alla förskolor. Vi kan inte förbjuda alla filmer och alla böcker för alla barn. Vem ska då bestämma vad som är lämpligt?

På mitt jobb så är det många elever som inte firar jul, ska vi förbjuda alla böcker om jultraditioner och tomtar? Det finns föräldrar som inte vill att deras barn ska vara med när man ska lära sig om kroppen och sexualitet i skolan. Ska vi förbjuda allt som kan framkalla någon form av obehag? Ska vi införa fler åldersgränser? När är ett barn gammal nog att möta obehag?

Jag vet att jag som förälder inför restriktioner när maken och jag anser att våra barn inte är mogna för något. Till exempel så har de inte fått se Harry Potter filmerna innan vi har läst böckerna. Man kan tala om rätt eller fel, men jag tror att det är omöjligt att helt avskärma sitt barn från obehagliga känslor. Då får man nog bo på en öde ö.

Små barn möter också obehag, både hemma och i sin vardag. Man kan självklart prata om att man kan använda andra pedagogiska verktyg än film, men att förbjuda detta media är helt galet. Det berikar knappast barnen, snarare tvärtom. Svåra ämnen ska diskuteras, precis som alla andra teman som man använder sig av i förskolan, i skolan och förhoppningsvis i hemmet. Att lära sig att man kan göra fel och sedan göra rätt, precis som  i ”Alfons och odjuret”, är oerhört viktigt att lära sig. Jag är mest förvånad över att Skolinspektionen av alla myndigheter tycker att detta förbud är en bra lösning på problemet. Kanske borde politiker, pedagoger och föräldrar sätta sig in i styrdokumenten för förskolan innan man går in och förbjuder ett pedagogiskt verktyg.

Det är faktiskt inte så att det var bättre förr. Helt ärligt så tror jag att det var mycket värre att vara barn när mina mor- och farföräldrar växte upp. Jag läste en biografi om Astrid Lindgren förra sommaren och även om hon plockade inspiration från sin egen barndom till sina berättelser såväl i bokform som till film, så kryddade hon med sin egen fantasi. Den var inte heller så munter. Vem skulle vilja träffa Riddar Kato eller Katla? I Bröderna Lejonhjärta begår bröderna självmord, de ser ljuset i tunneln på väg till Nangilima, men ändå, jag blir fortfarande gråtfärdig när jag tänker på allt elände. Karlsson på taket är dessutom än elak rackare, oavsett om han bara finns i Lillebrors fantasi eller inte och Krösa Maja ska vi inte tala om. Min mormor har dessutom berättat för mig om att gå upp innan gryningen för att ta hand om djuren, hur jobbigt som helst. Nej, det var inte bättre förr, det har jag lärt mig genom att läsa och lyssna.

Det finns de som säger att läsare vill fly från verkligheten. Det kan vara så ibland, att få ikläda sig en annan persons identitet, att bli hjälte, att ingripa vid rätt tillfälle i kriminalromanens värld är härligt. Att fylla på fantasilagret, att få försjunka och drömma.

Jag arbetar med läsning var dag, både min egen och elevernas. Det finns lika många läsningar som individer. Det är en unik sysselsättning. Det är rätt häftigt när man tänker på det. Först ska man avkoda bokstäverna, sedan lära sig att ljuda och motoriskt ta sig igenom text, därefter kommer man till basal förståelse. En ”aha” upplevelse, det är inte bara någon som har slängt ihop lite bokstäver, de kan ha en mening, det finns en avsändare som vill förmedla något till mig som läser. Först långt senare kan man tala om att läsa mellan raderna, att förstå det som inte är uttalat.

Det roligaste jag får vara med om som läs-stödstrumpa i skolan, är när läsningen ger individen ett eget språk. När de kan ”höra sitt eget språk inne i huvudet” som en ung elev förklarade det för mig. Det går att se i deras skriftspråk när detta inträffar, då flödar helt plötsligt adjektiven och jakten på synonymer som gör att de kan vara precisa i vad de vill uttrycka. Det händer inte alla, tyvärr, vi borde arbeta ännu mer intensivt för att fler ska nå dit, problemet är att det inte finns någon term för detta.

Med risk för att låta religiös, vill jag ändå slå ett slag för denna förvärvade förmåga, en läsare som har uppnått denna, är nämligen ofta en glad människa. De flesta känner sig berikade, tankarna flyger fritt och sätter saker i system. Det var inte bättre förr, alla kunde inte låna böcker på bibliotek, alla fick inte ta del av kunskap, vissa fick aldrig gå i skola, några fick bara göra de ett par år. Det är bättre nu och oavsett om det talas mycket om vilka brister den svenska skolan har, så finns det förvånansvärt många elever som faktiskt älskar sin skola och som lär sig massor under sin utbildning. Kunskap ger makt, men det finns inga genvägar, för att lära sig måste man investera tid och öva dagligen. Idag har vi ett samhälle som inte bara ger förmånen, de ställer det som krav på oss, vi har en obligatorisk skola, för alla. Det var inte bättre förr.

På nyårsafton satt jag tillsammans med min familj och vänner och summerade 2015. Vår familj hade ett fantastiskt år förra året, med vissa motgångar självklart, en älskad anhörigs bortgång, men också många fina dagar och äventyr tillsammans.

Tillståndet i världen under förra året var förfärligt. Gång på gång blev jag påmind om hur det är att vara lyckligt lottad, ödmjukheten inför det egna och maktlösheten som infinner sig när man ser all misär. Krig, hat, hot, döda individer, stora som små, naturkatastrofer och förvirring. Sjukdom och ännu mer död.

I helgen fyllde vårt äldsta barn 11 år. Inte längre ett barn, en ungdom. Kaxigheten, osäkerheten att vara stor och liten samtidigt. Så formbar och ändå så klar. En egen individ. En som äger eget hårvax, en som inte kan ha samma kläder två dagar i rad, för vad skulle kompisarna tro? En som försvinner in i fantasyberättelser eller legobyggen, som inte går att nå, som färdas i egna världar, men som inte kan ställa in sin tallrik i diskmaskinen, städa utan flera tillsägelser eller packa sin gympapåse utan instruktion. Har vi curlat för mycket eller för lite? Hur mycket ska man misslyckas på egenhand?

Jag vill kunna se på mina barn och tänka att maken och jag har gjort vårt bästa. Men har vi det? Kunde vi inte sett till att det var en bättre värld att leva i? Vi jobbar på att se till att grundförutsättningarna finns och lyckas nog ganska bra med det. Men jag blir så vansinnigt beklämd av all ondska som finns.

Jag går vilse i de små detaljerna. Jag hatar till exempel cancer. I förra veckan dog Bodil Malmsten. Hon är knappast den första i raden. Men jag blir trots det, påverkad, därför att det verkar som om all de bästa går först. Malmsten kunde förklara de små sakerna i livet på ett lättfattligt sätt. När man som jag i helgen har funderat mycket på det där om hur man skall som följa med på sitt barns resa som förälder, så passar till exempel följande diktstrof perfekt:

Ingenting får hända dig
Nej vad säger jag
Allt måste hända dig
och det måste vara underbart

ur diktsamlingen Det här är hjärtat

Jag hoppas att jag kommer att sitta på nyårsafton i år, med min familj och vänner och kunna konstatera att världen har blivit en lite bättre plats. Vi får se om det blir så.