Mamma
Pappa
Mormor
Morfar
Pelle, Olle och Lasse
Gammelmorfar Robert
Farmor
Farfar
Anne, Birgitta, Gerd och Gugge
Kusinerna och speciellt Marie
Malin, Gabriel, Cecilia, Tobias, Mary, Birgitta, Malin, Tore, Martin, Mario, Jussi, Pia,
Rolf
Johanna, Jeanette, Sussie (som blev Sus), Thomas N, Thomas B, Tomas S, Steffo (som blev Elias), Carina, Gunilla, Ulla, Fotbollslaget, Marie, Ove, Anna, Carina, Catharina, Suzanne, Jan, Jani, Lena, Ullis, Nandi, Bobo, Martin, Laila, Danne, Lillebror Björn, Lerneby, Jörgen, Robban, Rodde, Ivve, Soffan, Anna L, Hanna, Lena, Annapia, Nollan, Lundbom, Eva, Gisli, Hjalle, Christina, Anna T, David, Calle, Englund, Jörneberg, Kalle, Frasse, Christoffer, Åsa, Maria, Jannika, Gunilla, Rosie, Jonas, Jonas M, Jens, Agneta, Sara, Malin, Helen, Christoffer, Ylva, Britta, Ylva, Sten, Emma, Micke, Lisbeth, Karolina,
Martin
Niklas, Gaye, Annemarie, Åsa, Michael, Lotta, Bosse, Christian, Ola, Åsa, Jakob, Henning, Mikkel, Homer, Finn, Sille, Thomas, Anni, Pernille, Kjeld, Christoffer, Birgitta, Läslusarna, Mette, Emma, Sue, Jane, Pedro, Alex, Liz, Hans, Kristina, Anki, Torun, Jolle, Jenny, Anita, Pär, Stina, Magnus,
Malte
Eva, Estrid, Björn, Wendy, Greg, Georgia, Alex, Jeanette, Ingrid, Gunlis, Lizen, Linda, Zanna, Peter, Inga, Hans, Pia,
Tobias
Karolina, Susanne, Greta, Fabian, Sara, Benno, Vincent, Carina, Anne, Anette, Dupontarna, Susanne, Susanne, Birgitta, Kerstin, Lena, Sara, Jennie, Musti, Alex, Matti, Cecilia, Friedo, Fritiof, Didrik, Vide, Jenny, Mattias, Mia, Axel, Emmy, Marie, Annette, Elisabeth, Gunilla, Tina, Conny, Satu, Nina, Katty, Piroska, Silvia, Sanna, Hanna, Johanna, Robert, Christoffer, Jaklina, Alexander, Sofia, Johan, simtanterna

Man skulle ju kunna göra en lista på de personer som har varit med och format mig, eftersom de har gjort mig illa. Men jag väljer att bara ha med de personer som har betytt mycket för mig på ett ”må bra sätt”, det andra vore så negativt och jag vill istället hylla de som gång på gång får mig att må bra. Jag hoppas att ni alla har det riktigt härligt, tack för att ni finns!

Väl framme hänger jag av mig, tar en tur förbi kaffemaskinen, går till min arbetsplats, knäpper igång datorn. Behöver printa några dokument innan barnen i årskurs ett kommer. Har fått en bling från Facebook att jag har några meddelanden, kollar klockan och ser att jag hinner surfa in lite kort. Scrollar ner och får se att min kollega har gått bort i natt och jag känner hur tårarna bränner, vill inte, vill inte ta in, vill inte vara ensam, vill inte vara här, vill inte att det skall vara sant. Går bort till kollegorna i receptionen, stammar fram orden och omsluts i en kram. Hulkar, snorar, vet att hon inte har ont längre, att sjukdomen har slutat äta på henne, känner medlidande för familjen, känner hur sorgen rullar fram. Så jävla orättvist. Varför drabbas de levnadsglada först, varför kommer döden alltid för tidigt, oinbjuden?

En varm människa, en älskad person har lagt sig till den sista vilan. Villrådiga står vi tafatta kring detta ofattbara, med alla frågor. Känner oss generade, då vi inte är i den närmsta kretsen, samtidigt gräver det ett hål, ett tomrum har uppstått. Vem har rätt att känna sorg och hur? Det var för tidigt, det var inte din tur, hur kunde det bli såhär?

Jag kommer ihåg den där plirande blicken under den ljusa luggen, ironi och värme låg nära i ditt sinne. Så avväpnande skönt och skört. Den rappa tungan, den lite raspiga rösten. Tanken på din nästa låg så nära ditt hjärta, så fundamentalt och självklart. Du gav röst till människor som inte alltid hade ordet, du skyddade och vårdade. Du älskade din familj, men du fanns så närvarande för andra som behövde dig. Du uppfodrade mig att anmäla Knattarnas förskola för att de brast i sin omsorg, du skrattade när jag hade missat tåget från maken, du brann när du talade om ”dina” elever. Du beskrev din sons bröllop så målande, du tränade crossfit med sådan frenesi, du drack hemmablandade proteinshakes för ditt välbefinnande, du talade med passion om handboll, du fixade massage för dina anställda, du var alltid först människa och i andra hand chef. Du var dig själv och du var unik.

I dagen som nu går mot kväll tänker jag på din familj och vänner, i början av sin sorg, jag har tänt tre ljus för dig, ett för tron på att du nu slipper smärtan, ett för hoppet att vi kan bevara dig i ett ljust minne och ett för all den kärlek som du gav, jag höjer ett glas rött, medan Knattarna sitter förstummade framför Doktor Snuggles. Jag känner att du ser oss alla uppifrån och ler. Tills vi ses igen Ingrid, skål!

Igår fick jag hem ett nytt nummer av ”Må bra”, jag fick en prenumeration i födelsedagspresent av några oerhört snälla kollegor, i tidningen fanns det en artikel om ett nytt hjälpmedel för personer som hade problem med vinter depressioner. Normalt sett får man, liksom jag recept på ljusterapi och uppmanas till att ha mycket lampor hemma och på arbetsplatsen, äta vitaminer, motionera, vistas ute, putsa fönstren för att få in mer dagsljus och så vidare. I Finland hade man nu forskat fram en liten manick som hette Valkee, det ser ut som en liten MP3 spelare, men istället för att föra in ljud i hörselgångarna så för apparaten in ljus. Ljusterapi i öronen med andra ord, låter hur märkligt som helst. Ivrigt slängde jag mig över datorn efter att ha läst färdigt artikeln, jag ville se om jag kunde hitta mer information om Valkee, ringde till och med och involverade in maken i letandet efter information. Om det nu fungerar så är jag mycket intresserad av att prova och se om detta kan underlätta mitt sinnelag under vinterhalvåret.

Min första negativa reaktion var när jag insåg att man i Sverige säljer produkten i hälsokostbutiker och inte som i Finland på apoteket. Varför då? Undrade jag lite pessimistiskt, kan det vara så att metoden är så ny och obeprövad att man inte släpper in den i sortimentet på apoteket? Finns det dolda bieffekter och vilka är de isåfall? Ju mer jag grävde i ämnet, desto mer insåg jag att denna fantastiska pryl borde gå att hyra på prov på sjukhuset, precis som TENS-apparatur och bröstpumpar, jag satte genast upp på min lista att ringa till min läkare direkt dagen därpå och fråga. Lite bekymrad kände jag mig dock eftersom jag spontant kände en viss oro över att stoppa in lampor i öronen utan att veta om det bevisligen fungerar. Det där med hälskoståterförsäljare var också lite skumt. Inte för att jag tror att allt som finns i sådana affärer är skräp, men så här långt i mitt liv har jag endast köpt schampo, fastepaket och vitamintabletter på dessa inköpsplatser, aldrig något så kostsamt som en Valkee.

Jag vill alltså först prova innan jag hostar upp 185 euro och jag tror knappast att kedjan Life kommer att låna ut den och låta mig byta öronvax med andra personer, alltså får det bli till att fråga farbror doktorn. Min läkare meddelade att Valkee inte fanns till utlån, att det fortfarande håller på och testas i Sverige och det är därför som det endast finns återförsäljare inom hälsokosthandeln. Samme person uppmuntrade mig dock att köpa en och senare meddela om jag tyckte att det var bra. Nu har jag alltså två funderingar vill jag vara en högst privat försökskanin som kör in ljus i öronen, utan att veta om det har skadliga bieffekter för min hjärna och vill jag hosta upp 185 euro för detta individuella expriment? Jag undrar om jag kanske skulle fråga min chef om jag skulle kunna få använda mina friskvårdspengar till det detta expriment, så att jag åtminstone blev en lite mindre fattig laboratorieråtta.

Jag drar mig dock en smula för att dra in min chef i detta, jag vet inte hur jag skall lägga fram det på ett snyggt sätt, jag har inte berättat att jag går i ljusterapi då det känns som en ganska privat angelägenhet. Om jag nu går in till honom och säger: ”jag skulle behöva köpa en apparat för 185 euro som skickar in ljus i öronen på mig, för att jag skall kunna kontrollera min vinter depression, är det okej att använda mina friskvårdspengar?” så tror jag att han förmodligen skulle klassa mig som ännu mer märklig, än han redan tycker att jag är, även om han aldrig skulle uttrycka sig om mig som ”märklig”, snarare som ”spontan” eller ”temperamentsfull”. Jag kanske istället borde ansöka om att få det som ett hjälpmedel som skulle underlätta min arbetsmiljö, som till exempel att man behöver ett ergonomiskt skrivbord eller en fotpall. Frågan är väl bara hur man skulle kunna motivera det på ett bra sätt: ”jag behöver ljus i öronen, då min omgivning känns för mörk, speciellt på min arbetsplats.” Nja, det tål helt enkelt att funderas på några rundor till.

Vad det gäller självbiografier så svämmar marknaden över av barndomsskildringar över kassa uppväxter, den ena mer skrämmande och mörk än den andra. Det är våld, psykisk och fysisk terror, förnedringar av olika slag. Man kan undra om det verkligen är en spegling av hur samhället runt omkring oss ser ut. Felicia Feldt, dotter till Anna Wahlgren, har nyligen givit ut sin bok. När jag var tonåring så fanns det en rad böcker om barnuppfostran, det svenska tillskottet bland dessa var Anna Wahlgrens ”Barnaboken”, den såldes i den ena utgåvan av den andra. Jag tror inte att mina föräldrar läste på så mycket i just detta ämne, men det finns förmodligen massvis av tummade exemplar av denna titel i många av mina jämnårigas föräldrarhem. Jag har inte läst dotterns bok, bara recensioner av den, men det verkar inte ha varit någon enkel uppväxt, trots att mamman var auktoritär inom ämnet.

Problemet med att vara mamma eller pappa är att det förmodligen inte spelar någon roll hur mycket man läser på, inom något av område av föräldraskapet så kommer man inte att vara den mest lysande stjärnan. Man kommer alltid att bli bedömd av sina telingar, speciellt i tonåren, på någon punkt i uppfostran så kommer man att bli fullständigt sågad vid fotknölarna. Oavsett vad det gäller så har iallafall jag en förhoppning om att de kommer ihåg att man gjorde några bra saker också. Framförallt tror jag att det gäller i barnuppfostran, precis som i alla andra relationer, att man måste prata öppet med sina barn. Man kan inte bara säga nej utan att förklara varför, man måste kunna säga förlåt och visa att alla människor gör fel ibland och dessutom tror jag att man skall använda sig av hela registret av känslor skratt, gråt, ilska, irritation och så vidare. Människan är en komplicerad varelse, vi vill ha saker motiverade och satt i rätt sammanhang, först då kan vi förstå och börja göra egna reflektioner.

Min uppväxt var lugn, trygg, kärleksfull och öppenheten i mitt hem stod högt i kurs, trots det hade jag en period i tonåren när jag var fullständigt överjävlig mot min mamma. Jag skäms fortfarande över det och undrar hur min hjärnas kopplingsschema kunde få ihop det på det till att allt på något sätt var hennes fel. Jag tror att det är extremt vanligt, när cocktailen hormoner och självidentifikation skall röras ihop. Icke desto mindre så är det verkligen ingenting som jag är stolt över. Felet om man nu kan tala om sådant i det här fallet, låg hos mig och knappast hos min mamma, det kan jag se idag, men i men förvirrade fjortislogik så var detta mycket grumligt vatten. Jag hade inga fel om man frågade mig, förutom till det rent yttre då, vars självkritiska granskande fick mig att hitta ständigt nya defekter. Men rent intellektuellt var jag en gigant, om man frågade mig personligen. Detta avspeglades inte i mina betyg, eftersom det inte bara var min mamma som var en obildad människa, utan även samtliga av mina lärare och de flesta andra i vuxengenerationen runtomkring mig. Jag tror att jag delade dessa tankar med de flesta ungdomar i alla generationer.

Men jag ställer mig frågan, när kommer den första självbiografin om en människa som faktiskt hade en normal uppväxt? Den kommer jag att läsa med behållning. Det skulle vara uppfriskande att få ta del av tankar som var samlade kring ämnet, då jag upplever det som om att det faktiskt är en ganska spännande del i formandet av oss människor. Jag tror dessutom att vi kopierar våra föräldrars beteende, när man själv får barn. I helgen var vi på Tekniska museet Knatteligan, några kompisar och jag. Pappan till de andra barnen beklagade sig över att de sällan kommer i väg till liknande utflyktsmål. För mig är det en självklarhet att vi går på bibblan, museum, åka till skogen, simhallen, konsthallen, lekplatser, cykla ner till stranden och så vidare, anledningen till att jag gärna gör det med mina barn är att det var sådant som jag gjorde med mina föräldrar och jag kommer ihåg det som något roligt.

Jag ser det inte som ”utflykter”, jag ser det som lika naturliga inslag i våra liv som att gå till jobbet eller diska middagsdisken. Knatteligan och kompisarna hade en grym lördagseftermiddag på museet och vi vuxna hade också roligt och testade flera av exprimenten. Helt ärligt vem vill inte hellre köra manuell bilbana än att tvätta? Hushållsysslor kan man alltid göra när museet är stängt eller det är för mörkt på lekplatsen. Barn tycker om att utmanas, gärna med sina egna vuxna och barndomen går fort. Jag hoppas att mina barn kommer att bedömma mitt moderskap inte bara utifrån de gånger som jag har skällt på dem, utan även de gånger som vi har skrattat ihop eller gjort ”high five” för att vi lyckades med att få ihop Legoprylen med den omöjliga beskrivningen.

Den nya terminen har nu börjat och för eleverna i årskurs nio innebär det ångest infrö de nationella proven, som breder ut sig som en matta under vårterminen. Först i tur är det svenska i början av februari. När jullovet hade avhandlats, dagens horoskop var läst och tolkat, så började alla diskussionerna om detta kommande stora. Jag försöker som vanligt att lugna dem med att man faktiskt inte kan göra mer än sitt bästa. Naturligtvis är mitt påpekande helt förkastligt enligt mina elever. Under de fem åren jag har jobbat i skola har det alltid varit samma stress, samma hysteri, folk har ont i magen, mår illa och är livrädda. Det handlar om att leverera sitt yttersta vid en specifik tidspunkt, det är en omöjlig uppgift för många. Ändå överlever man det, liksom många andra obehagliga situationer i sitt lev. Man dör inte om man blir underkänd, men det är inte en trevlig känsla och det gör inte att självvförtroendet stärks. Man kan ha tur med ämnet som provet handlar om eller otur.

Jag tror att livet går i cykler, under perioder har man mer otur än annars, man har helt enkelt inget flyt. Man blir sjuk och har svårt att hinna i kapp, man gör fel prioriterinar och missar något viktigt. Men jag är helt övertygad om att det mesta i livet handlar om andra saker än att ha tur eller otur, oavsett om det råkar vara ett specifikt datum eller inte.

Jag cyklar från en del av staden till en annan, måndag till fredag, jag kunde lika gärna resa från två olika länder. Det är en oändligt stor skillnad på den stadsdel där min familj bor och den jag arbetar i, det borde inte vara så, för på pappret har alla rätt till samma förutsättningar i Sverige idag. Men dessa politikerdokument känns allt oftare som en form av andraklassens dasspapper.

Personligen tror jag inte att dessa mord som inträffar är urskiljningslösa, jag tror att förövarna har måltavlor, men jag tror att oskyldiga träffas ibland av olika orsaker. Det som skrämmer mig är den maktlöshet som politiker och polis visar inför dessa dåd. Det blir svårt att respektera ordningsmakten, det blir svårt att förmedla hopp och hållbara förklaringar som arbetar mitt i denna nya skrämmande verklighet.

Jag har inga svar alls, inte ens när Knatteligans äldste medlem snappar upp stadsdelens namn på Rapport och storögt frågar om det inte är där jag arbetar. Nej, mitt barn, jag vet inte varför mannen blev skjuten till döds mitt på dagen, jag vet inte vem som gör så och varför. Det känns dock positivt att så många människor samlades till manifestationen i fredags. Det känns tråkigt att vi inte var hemma och kunde gå dit.

Imorgon skall vi ha studiedag på jobbet och på tisdag kommer eleverna, de kommer att vara fyllda av sitt lov, sina frågor, sina förväntningar inför terminen. Det låter inte klokt men om någon vecka eller två kommer denna händelse att ingå i deras bagage, men det kommer inte att orsaka några höjda röster. Det händer för mycket i deras liv, men jag skulle inte vilja säga att de är oberörda. Tyvärr ingår våld på olika nivåer i deras liv, på ett sätt som knappast kan anses som hälsosamt.

Häromdagen träffade jag grannen i tvättstugan, vi småpratade lite om julen. Vi hade bytt tomte med varandra och fnissade lite över hur väl det hade slagit ut, tomten finns fortfarande i våra barns värld, ännu ett år. Därefter berättade grannen att hon äntligen hade fått nytt jobb, hon har arbetat som socionom i en belastad stadsdel i stan och skall nu istället vara handläggare för rehabärenden, på försäkringskassan. ”Känns det som ett roligare jobb?” undrade jag lite naivt.”Det blir mindre misär och bättre villkor, det är statligt och inte kommunalt”, blev svaret.

Min granne är en bra socionom och absolut ingen ond människa, men det finns en gräns för hur mycket olycka som man kan bära. Alla har en gräns för vad man klarar av. Jag är en av dem som också kan välja att stiga av, jag kan göra något annat, någonannanstans. Det finns människor som inte kan göra andra val eller som inte ser vägen ut. Det finns maskrosbarn och sedan finns det ungdomar som helt enkelt måste stanna kvar till de kan bestämma själva och ta sig ut eller bort.

Jag var förmodligen vuxen innan jag viste vad vapenamnesti betydde. Just nu är jag fullständigt övertygad om, att det är precis det som är steg ett på en väg tillbaka för staden jag bor i. Det är en ganska tung insikt.

I förmiddags åkte maken tillbaka till Holland, man borde vara van, men det blir nog ingen av oss någonsin. För att hålla känslorna i styr krävs aktivitet, helst tillsammans med någon som man tycker om. Vi begav oss till Tekniska museet tillsammans med bästa kompisarna, tre timmars lek och fika, när vi kom ut därifrån så öste regnet ner, men humöret hade iallafall stigit några grader sedan förmiddagens lågvattenmärke.

Det var då det inträffade, ett sådant där magiskt  ögonblick som får tiden att stå stilla några sekunder. En hel regnbåge, i alla sina ståtliga färger svävade framför oss. Jag stannade, rev upp suffletten från cykelkärran och ropade till de förvånade Knattarna: ”ser ni regnbågen är den inte helt fantastisk!” Förvirrat stirrade de upp på himlen, medan jag entusiastiskt berättade om hur helt enastående det var att få se en hel båge, så tydligt som om man hade kunnat ta på den om vi stod vid dess fot.

Därefter cyklade vi hem. 2010 var ett förjävligt år, 2011 var faktiskt ganska bra, men 2012 inleddes med en härlig fest och idag såg vi denna magiska regnbåge. Jag har beslutat mig för att det var ett tecken, allt kommer att bli bra och det nya året kommer att ha en hel del spännande att bjuda på.

När vi hade lagt på och jag hade berättat om det tråkiga såg maken på mig med en bestämd min, ”du har hostat i två veckor och trots att du har druckit en halv liter av äldste Knattens hostmedicin har du inte blivit bättre, du kanske också borde gå och kolla dig,” sa han. Naturligtvis hade han rätt. Tänk att det inte ens hade slagit mig själv? Jag har trotsallt varit halvt döv, trött, hostat sjupt i vartannat andetag (värre när jag har varit ute) i drygt två veckor. Nej, jag hade inte alls funderat i de banorna, jag tog Knatten till doktorn när barnet hade varit sjuk i fyra dagar, då var jag oerhört lättad när det inte var något allvarligare än en förkylning, så varför skulle jag gå till doktorn själv?

Sagt och gjort, igår morse gick jag till vårdcentralen när den öppnade, fick min kölapp, fyllde i formulär, fick träffa en sjuksköterska som skickade vidare mig till en läkare. Oerhört snabbt, smidigt och vänligt bemötande. Jag ställde mig i kö för att få betala för mitt besök, innan jag skulle in och träffa läkaren. Bakom mig ställde sig en arg man, han pratade högt, vitt och brett om att han minsann inte ville ha någon utländsk läkare, det här var Sverige och han hade minsann betalt sin skatt och hade rätt att kräva riktig vår. ”Lycka till”, tänkte jag lakoniskt, men sedan blev jag mer och mer förbannad. Varför skall jag behöva stå där och lyssna på en massa rasistisk skit, denna arla morgon? Vad är det som säger att en läkare är sämre för att personen är av utländsk härkomst? Jag blev mer och mer irriterad, medan mannen härjade och gick på bakom mig. Jag övervägde att vända mig om och uttrycka min förvåning, över att han hade energi nog att stå och vara en sådan idiot, nu när han befann sig på en plats för att söka vård. Själv kände jag mig trött och ville helst av allt bara få träffa någon som kunde hjälpa mig att bli av med min irriterande hosta.

Därefter fick jag träffa en läkare med utländska rötter, äldste Knatten har haft henne vid ett tidigare besök och hon är verkligen kanon. Läkaren är enormt grundlig och förvissar sig hela tiden, genom en rad frågor, om olika saker angående mitt hälsotillstånd, hennes språkliga tillkortakommande gör att hon framstår som en smula brysk, raskt konstaterar läkaren att jag inte verkar ha någon lunginflammation, men att jag behöver ta en del kompletterande prover. Jag beger mig mot provtagningen, när jag kommer ut i korridoren håller mannen fortfarande på och orera ljudligt om att han minsann kräver en riktig svensk doktor. ”Hur orkar han?” tänker jag. En ung manlig sköterska, även han med rötter utanför Sverige tar proverna på mig, medan vi kallpratar om bristen på snö. Hur trevlig och fingerfärdig som helst, jag får min lapp med provsvaren och ombeds gå tillbaka och vänta utanför läkarens dörr. Mannen har nu arbetat sig upp från indignation till vansinne och härjar friskt på övriga vårdsökande i väntrummet, han tjatar om bristen på kvalifikationer och jag funderar om man inte har möjlighet att neka denna idiot vård. Om det nu är viktigare att personen är född i Sverige, av svenska föräldrar, än huruvida man kan bli hjälpt av läkaren och övrig vårdpersonal, så är man nog inte i behov av fysisk vård, snarare psykisk.

Jag får snabbt träffa den kvinnliga läkaren igen, som konstaterar att jag inte har någon lunginflammation, men att jag behöver en starkare hostmedicin, än den som har föreskrivits Knatten. Hon knappar in ett recept till mig och uppmuntrar mig att komma tillbaka efter juldagarna om inte min hosta har givit med sig. När jag berättar att jag nu skall cykla till jobbet ger hon mig en skarp blick, ”du skall inte anstränga dig ute i luften med den hostan, du får åka buss”, säger läkaren. Hon ger mig även en reprimand för att jag inte har sökt tidigare, jag borde inte ha väntat i två veckor. Naturligtvis har doktorn rätt, jag känner mig både sedd och omhändertagen, trots att hon har slöja och inte talar felfri svenska. Jag skäms över idioten ute i väntrummet, skall hon behöva höra på hans nedvärderande skitprat? Läkaren framför mig är bra på sitt yrke, såvitt jag kan bedöma och hon har gått samma utbildning som svenska kollegor. Dessutom är hon varm och lyhörd, vilket inte alla läkare är. Det borde räcka. Jag tycker inte att hon eller någon av hennes kollegor på vårdcentralen borde behöva bli förolämpade på jobbet. Jag tackar för hjälpen och vi säger hejdå.

Väl ute på busshållplatsen, med mitt recpept och hosta, funderar jag på om jag inte borde ha sagt något till den där mannen iallafall. Jag är svensk, medelålders och välutbildad, jag borde ha talat om för honom att jag inte ansåg att han borde få någon vård, om han inte kunde uppföra sig. Att ha rätt till sjukvård, är inte detsamma som att man får förolämpa läkare och vårdpersonal. Det är en människosyn som skrämmer och irriterar mig. Vi borde vara tacksamma för att någon vill arbeta på Vårdcentraler med allmän medicinskhjälp, oavsett vart personerna kommer ifrån. Imorse, efter två doser av läkarens hästkur till hostmedicin, kände jag mig redan bättre. Hostan hade krupit längre upp och var inte så ihärdig. Jag skickade en tacksam tanke till läkaren och hoppas innerligt att hon slapp den där idioten igår. Tack, alla ni inom sjukvården som gör ert bästa för att hjälpa.

Vanligtvis brukar jag skriva julkorten tidigt, i oktober eller allra senast i november, brukar jag få ett ryck, ungefär med att man köper första julblomman. En sen kväll brukar den där oerhörda lusten att ”för-jula” infinna sig. Det är en stark, oemotståndlig drift som pockar på uppmärksamhet och jag brukar självklart och hängivet snabbt tillfredsställa behovet. Jag brukar sitta där vid köksbordet och stirra på min hyasint, välja bland pennorna och sedan skriva frenetiskt i någon timme. Maken är en person som anser att jul är bra och fint, men att det kan vänta till i december. Han har inga cravings vad det gäller julkort och han anser att det är okej att jag vill lyssna på min Absolute X-mas skiva på repeat, men att det kan vänta till första advent och att jag borde förstå att även om jag älskar” Felice Navidad”, så räcker det med sju gånger om dagen även om det råkar vara rätt månad. Jag försöker hålla mig till detta, jag anser på ett logiskt och realistiskt plan att han faktiskt har en poäng, men det är ungefär som med ”hönsmamman” som kluckande kom farande från ingenstans och flyttade in och byggde bo, helt utan invitation, i mig när jag fick barn med denna jullängtan, jag förstår att lagom är bra, men jag är helt försvarslös. Jag vill ha mer jul.

Mer blommor, mer ljus, mer mat, mer klappar, mer kärlek, mer tid, mer kort, mer gran, mer allt. Så säger min inre jullängtan och den brukar segra över dett logiska tänkandet. Jag vaknar alltid hysteriskt tidigt på julafton och sedan sitter jag (eller rättare travar rastlöst omkring) till någon annan vaknar så att vi kan fira jul. Jag vill inte vänta själv, jag vill äta julfrukost, peppakakor, spela spel, gå på promenad, äta godis, äta lunch, se på Kalle Anka, träffa tomten, äta mer, se Karl-Bertil, stirra på granen, tända tomtebloss, dricka glögg, slöa med övriga familjemedlemmar, spela mer spel och jag vill att det skall vara hela julen. Hektiskt schema? Nej, jag upplever det inte alls så, om det går i ett hela julen, så har jag inte tid att känna mig så förbaskat rastlös, som jag vanligtvis gör. Över allt svävar en slags dåsig, såsig juldimma och jag vill ha mer jul.

Jag är inte en uttalat god person, vi har fadderbarn och har haft i många år, runt jul brukar vi skänka lite extra pengar till något ändamål, vanligtvis som har med barn och göra. Det finns massor av behjärtansvärda ändamål som man skulle kunna tänka sig att ge pengar till, men då jag arbetar med barn och ungdomar och ofta känner att dessa är än mer försvarslösa när det kommer till katastrofer, sjukdomar och behov än andra, så brukar vi hålla oss till något som berör just det yngre delen av människosläktet. I år har vi dock gjort ett undantag, i år har vi skänkt pengar till Cancerfonden. Det är liksom ett flertal andra, en grym, skoningslös och urskiljningslös sjukdom, som vart år skördar offer och omänskligt lidande. Det känns fullständigt absurt att vi 2011 inte har kommit längre fram vad det gäller forskning om botemedel.

Maken och jag skänker inte pengar för att bota något dåligt samvete, vi gör det för att försöka ge möjligheter till de eller något ändamål, som är utanför vår egen privata sfär. För mig är det oerhört viktigt. Man kan inte engagera sig i alla behjärtansvärda ändamål som finns, en gång i tiden ville jag absolut rädda hela planeten i ett samlat grepp, utrota miljöproblem, orättvisor, ge jorden fred, alla samma möjlighet till kunskapsinhämtning, samt bota alla sjukdomar. Det har jag insett att jag inte kan. Men man kan ge en slant i en bössa på stan, köpa julkort från UNICEF eller kanske köpa en Aluma av en hemlös. Ibland är det inte heller pengarna som gör skillnaden, man kan också skicka ett kort till någon och därmed sända en tanke. Julen är verkligen den tiden på året då tanke och handling är lika viktiga och därför skall jag lyssna på ”Mer jul” en gång till idag.

Jag dricker bara te när jag är sjuk, har bara gardiner i köket, äger inga doftljus, självförverkligar mig inte genom att köpa en byggsats på Panduro Hobby, jag kan därmed inte definiera mig som en person med hög mysfaktor enligt artikeln i tidningen. Den mysigaste stunden på hela dagen, i mitt tycke, är när jag ligger intrasslad med Knatteligan i sängen och läser godnattsagor. Kombinationen av små varma kroppar och spännande äventyr, är fullständigt oslagbar i mitt tycke. Vi har varken säng i allmogestil eller fladdrande levande ljus i sovrummet, det som laddar igång mysfaktorn är att vi ligger där, tillsammans och beger oss ut på olika äventyr tillsammans. Sexåringen tar ett stadigt tag i mitt öra och kommenterar dess temperatur (kalla öron är bäst, om man skall örongosa, enligt barnet), fyraåringen kluckar på sin napp, nalle ligger inkilad emellan oss, pyjamasklädda ben trasslas samman och så beger vi oss iväg ut i fantasins värld. Det skulle förmodligen inte bli något bra reportage i en inredningstidning.

Igår kom maken hem, han fick det ädla uppdraget att klistra ihop pepparkakshuset. Jag rörde ihop socker i en kastrull, vansinnigt hett och osande. Jag kan inte påstå att själva ihopfogandet hade någon mysfaktor överhuvudtaget med själva pysslandet. Maken och Knattarna dekorerade med förköpt med kristyr, det var kladdigt och pilligt, jag klistrade fast non-stop med den heta socker massan, precis som det skulle vara på bilden. Därefter skickades barnen ut, medan maken fogade samman husdelarna. Javisst, vi gjorde det tillsammans, ett hyfsat försök att gör något juligt tillsammans hela familjen, men jag kan inte påstå att julefridens stjärna lyste över köket. Tvärtom var det många ”rör inte”, ”det är varmt”, ”jag vill ha den andra kristyren” och så vidare. Slutligen stod det där på en bricka, lite snett, men iallafall i en del. Nu hade vi pysslat nog, Knattarna gick ut i trädgården och spelade fotboll. ”så mycket kaos, för så lite”, tänkte jag. ”Nu skall det stå och ta plats, ända till Trettondehelgen, suck”.

Senare på kvällen bestämde jag mig för att förbättra husets landskap, jag tryckte dit några skumtomtar och lade ut lite bomull för att skapelsen skulle få ett juligare intryck. Vid det här laget hade övriga familjen övergått till andra aktiviteter. Maken upptäckte mina förbättringsförsök och deklarerade att tomtarna borde klippas av lite, så att de passade bättre in, sagt och gjort, han hämtade en sax. Sexåringen gick och hämtade en liten tomte som kunde stå vid knuten, barnet betraktade sitt verk och började sedan hämta småsaker ur leksakslådan som kunde piffa upp lite, spindlar, ödlor och en fisk. Fyraåringen hittade Bamse och Milou. Det blev till slut en helt grym skapelse, precis som i fallet med vår julgran, så är numera pepparkakshuset bara en stomme, en kuliss, det riktiga konstverket är allt som är runtomkring. Det blev rikgtigt mysigt, när alla var involverade i det slutgiltiga resultatet.

För mig är mys en känsla som infinner sig när man delar något tillsammans. Jag älskar böcker, muminkoppar, kaffe och jag har en ganska stor samling av stenar som jag har hittat på olika ställen och släpat hem. Enligt mig är den självklaraste faktorn i mys, att få vara med människor som jag tycker om och omgivningarna och inredningen är bara en kuliss.