Det är en januari morgon, frosten biter i mina kinder på vägen till jobbet, solen lurar bakom Pildammsparken och färgar himlen med ljus. Kylan stelnar ansiktsdragen. Måndag och idag skall ansökningarna för Läsa, räkna, skriva vara inne. Jag suckar inombords, cyklar och lyssnar på en deckare i lurarna. Först skall ettorna låna böcker och sedan skall jag träffa min chef och specialpedagogerna för att skriva färdigt ansökningarna som har deadline midnatt. Jag har gjort stommen, men inte formuleringarna.

Väl framme hänger jag av mig, tar en tur förbi kaffemaskinen, går till min arbetsplats, knäpper igång datorn. Behöver printa några dokument innan barnen i årskurs ett kommer. Har fått en bling från Facebook att jag har några meddelanden, kollar klockan och ser att jag hinner surfa in lite kort. Scrollar ner och får se att min kollega har gått bort i natt och jag känner hur tårarna bränner, vill inte, vill inte ta in, vill inte vara ensam, vill inte vara här, vill inte att det skall vara sant. Går bort till kollegorna i receptionen, stammar fram orden och omsluts i en kram. Hulkar, snorar, vet att hon inte har ont längre, att sjukdomen har slutat äta på henne, känner medlidande för familjen, känner hur sorgen rullar fram. Så jävla orättvist. Varför drabbas de levnadsglada först, varför kommer döden alltid för tidigt, oinbjuden?

En varm människa, en älskad person har lagt sig till den sista vilan. Villrådiga står vi tafatta kring detta ofattbara, med alla frågor. Känner oss generade, då vi inte är i den närmsta kretsen, samtidigt gräver det ett hål, ett tomrum har uppstått. Vem har rätt att känna sorg och hur? Det var för tidigt, det var inte din tur, hur kunde det bli såhär?

Jag kommer ihåg den där plirande blicken under den ljusa luggen, ironi och värme låg nära i ditt sinne. Så avväpnande skönt och skört. Den rappa tungan, den lite raspiga rösten. Tanken på din nästa låg så nära ditt hjärta, så fundamentalt och självklart. Du gav röst till människor som inte alltid hade ordet, du skyddade och vårdade. Du älskade din familj, men du fanns så närvarande för andra som behövde dig. Du uppfodrade mig att anmäla Knattarnas förskola för att de brast i sin omsorg, du skrattade när jag hade missat tåget från maken, du brann när du talade om “dina” elever. Du beskrev din sons bröllop så målande, du tränade crossfit med sådan frenesi, du drack hemmablandade proteinshakes för ditt välbefinnande, du talade med passion om handboll, du fixade massage för dina anställda, du var alltid först människa och i andra hand chef. Du var dig själv och du var unik.

I dagen som nu går mot kväll tänker jag på din familj och vänner, i början av sin sorg, jag har tänt tre ljus för dig, ett för tron på att du nu slipper smärtan, ett för hoppet att vi kan bevara dig i ett ljust minne och ett för all den kärlek som du gav, jag höjer ett glas rött, medan Knattarna sitter förstummade framför Doktor Snuggles. Jag känner att du ser oss alla uppifrån och ler. Tills vi ses igen Ingrid, skål!