Imorgon inleds 2012 års arbetsår för familjen. Det har varit ett härligt jullov, men nu är det alltså hög tid att återgå till vardagslunken. det känns både intressant och roligt, men det har en baksida. I tisdags sköts en man till döds rakt över gatan från jobbet. En 48 årig man, mitt på dagen. Naturligtvis kommer alla att vara berörda av detta, stadsdelen är för liten för att det kan gå obemärkt förbi. Det får mig att undra över en rad saker, förutom det uppenbara att någon har blivit skjuten till döds, så undrar jag vart samhället är på väg i det stora hela. Det är inte så lätt att skaka av sig, vart kommer alla vapen ifrån, allt hat och vad skall hända med alla unga människor om detta förvandlas till deras vardag?

Jag cyklar från en del av staden till en annan, måndag till fredag, jag kunde lika gärna resa från två olika länder. Det är en oändligt stor skillnad på den stadsdel där min familj bor och den jag arbetar i, det borde inte vara så, för på pappret har alla rätt till samma förutsättningar i Sverige idag. Men dessa politikerdokument känns allt oftare som en form av andraklassens dasspapper.

Personligen tror jag inte att dessa mord som inträffar är urskiljningslösa, jag tror att förövarna har måltavlor, men jag tror att oskyldiga träffas ibland av olika orsaker. Det som skrämmer mig är den maktlöshet som politiker och polis visar inför dessa dåd. Det blir svårt att respektera ordningsmakten, det blir svårt att förmedla hopp och hållbara förklaringar som arbetar mitt i denna nya skrämmande verklighet.

Jag har inga svar alls, inte ens när Knatteligans äldste medlem snappar upp stadsdelens namn på Rapport och storögt frågar om det inte är där jag arbetar. Nej, mitt barn, jag vet inte varför mannen blev skjuten till döds mitt på dagen, jag vet inte vem som gör så och varför. Det känns dock positivt att så många människor samlades till manifestationen i fredags. Det känns tråkigt att vi inte var hemma och kunde gå dit.

Imorgon skall vi ha studiedag på jobbet och på tisdag kommer eleverna, de kommer att vara fyllda av sitt lov, sina frågor, sina förväntningar inför terminen. Det låter inte klokt men om någon vecka eller två kommer denna händelse att ingå i deras bagage, men det kommer inte att orsaka några höjda röster. Det händer för mycket i deras liv, men jag skulle inte vilja säga att de är oberörda. Tyvärr ingår våld på olika nivåer i deras liv, på ett sätt som knappast kan anses som hälsosamt.

Häromdagen träffade jag grannen i tvättstugan, vi småpratade lite om julen. Vi hade bytt tomte med varandra och fnissade lite över hur väl det hade slagit ut, tomten finns fortfarande i våra barns värld, ännu ett år. Därefter berättade grannen att hon äntligen hade fått nytt jobb, hon har arbetat som socionom i en belastad stadsdel i stan och skall nu istället vara handläggare för rehabärenden, på försäkringskassan. “Känns det som ett roligare jobb?” undrade jag lite naivt.”Det blir mindre misär och bättre villkor, det är statligt och inte kommunalt”, blev svaret.

Min granne är en bra socionom och absolut ingen ond människa, men det finns en gräns för hur mycket olycka som man kan bära. Alla har en gräns för vad man klarar av. Jag är en av dem som också kan välja att stiga av, jag kan göra något annat, någonannanstans. Det finns människor som inte kan göra andra val eller som inte ser vägen ut. Det finns maskrosbarn och sedan finns det ungdomar som helt enkelt måste stanna kvar till de kan bestämma själva och ta sig ut eller bort.

Jag var förmodligen vuxen innan jag viste vad vapenamnesti betydde. Just nu är jag fullständigt övertygad om, att det är precis det som är steg ett på en väg tillbaka för staden jag bor i. Det är en ganska tung insikt.