Må bra lista

Jag tror att vi hedrar de vi har förlorat, genom att hylla de personer som finns kvar och de som har format oss. Genom att ha lite mer tålamod, lite mer kärlek och omtanke, så visar vi att här och nu är vi tillsammans och det betyder något. Jag känner en djup sorg över de människor som jag aldrig mer kommer att få träffa i det här livet och en saknad över vissa som jag slarvat bort på vägen. Men jag är samtidigt lycklig över de som jag har levande i sinne och hjärta. Jag kommer aldrig att släppa en platta, så jag kommer aldrig kunna tacka för alla skratt, kärlek, ivriga debatter och tröst som jag har fått och fortfarande får varje dag genom att ha min stödstrumpa omkring mig. Men jag har gjort en lista, som hela tiden fylls på med nya personer och som en hyllning till er så tänkte jag skulle publicera den och tacka för att ni har gjort mig till den jag är idag, i någorlunda kronologisk ordning så skulle det bli såhär:

Mamma
Pappa
Mormor
Morfar
Pelle, Olle och Lasse
Gammelmorfar Robert
Farmor
Farfar
Anne, Birgitta, Gerd och Gugge
Kusinerna och speciellt Marie
Malin, Gabriel, Cecilia, Tobias, Mary, Birgitta, Malin, Tore, Martin, Mario, Jussi, Pia,
Rolf
Johanna, Jeanette, Sussie (som blev Sus), Thomas N, Thomas B, Tomas S, Steffo (som blev Elias), Carina, Gunilla, Ulla, Fotbollslaget, Marie, Ove, Anna, Carina, Catharina, Suzanne, Jan, Jani, Lena, Ullis, Nandi, Bobo, Martin, Laila, Danne, Lillebror Björn, Lerneby, Jörgen, Robban, Rodde, Ivve, Soffan, Anna L, Hanna, Lena, Annapia, Nollan, Lundbom, Eva, Gisli, Hjalle, Christina, Anna T, David, Calle, Englund, Jörneberg, Kalle, Frasse, Christoffer, Åsa, Maria, Jannika, Gunilla, Rosie, Jonas, Jonas M, Jens, Agneta, Sara, Malin, Helen, Christoffer, Ylva, Britta, Ylva, Sten, Emma, Micke, Lisbeth, Karolina,
Martin
Niklas, Gaye, Annemarie, Åsa, Michael, Lotta, Bosse, Christian, Ola, Åsa, Jakob, Henning, Mikkel, Homer, Finn, Sille, Thomas, Anni, Pernille, Kjeld, Christoffer, Birgitta, Läslusarna, Mette, Emma, Sue, Jane, Pedro, Alex, Liz, Hans, Kristina, Anki, Torun, Jolle, Jenny, Anita, Pär, Stina, Magnus,
Malte
Eva, Estrid, Björn, Wendy, Greg, Georgia, Alex, Jeanette, Ingrid, Gunlis, Lizen, Linda, Zanna, Peter, Inga, Hans, Pia,
Tobias
Karolina, Susanne, Greta, Fabian, Sara, Benno, Vincent, Carina, Anne, Anette, Dupontarna, Susanne, Susanne, Birgitta, Kerstin, Lena, Sara, Jennie, Musti, Alex, Matti, Cecilia, Friedo, Fritiof, Didrik, Vide, Jenny, Mattias, Mia, Axel, Emmy, Marie, Annette, Elisabeth, Gunilla, Tina, Conny, Satu, Nina, Katty, Piroska, Silvia, Sanna, Hanna, Johanna, Robert, Christoffer, Jaklina, Alexander, Sofia, Johan, simtanterna

Man skulle ju kunna göra en lista på de personer som har varit med och format mig, eftersom de har gjort mig illa. Men jag väljer att bara ha med de personer som har betytt mycket för mig på ett ”må bra sätt”, det andra vore så negativt och jag vill istället hylla de som gång på gång får mig att må bra. Jag hoppas att ni alla har det riktigt härligt, tack för att ni finns!

 

Livet är inte alltid rättvist

Det är en januari morgon, frosten biter i mina kinder på vägen till jobbet, solen lurar bakom Pildammsparken och färgar himlen med ljus. Kylan stelnar ansiktsdragen. Måndag och idag skall ansökningarna för Läsa, räkna, skriva vara inne. Jag suckar inombords, cyklar och lyssnar på en deckare i lurarna. Först skall ettorna låna böcker och sedan skall jag träffa min chef och specialpedagogerna för att skriva färdigt ansökningarna som har deadline midnatt. Jag har gjort stommen, men inte formuleringarna.

Väl framme hänger jag av mig, tar en tur förbi kaffemaskinen, går till min arbetsplats, knäpper igång datorn. Behöver printa några dokument innan barnen i årskurs ett kommer. Har fått en bling från Facebook att jag har några meddelanden, kollar klockan och ser att jag hinner surfa in lite kort. Scrollar ner och får se att min kollega har gått bort i natt och jag känner hur tårarna bränner, vill inte, vill inte ta in, vill inte vara ensam, vill inte vara här, vill inte att det skall vara sant. Går bort till kollegorna i receptionen, stammar fram orden och omsluts i en kram. Hulkar, snorar, vet att hon inte har ont längre, att sjukdomen har slutat äta på henne, känner medlidande för familjen, känner hur sorgen rullar fram. Så jävla orättvist. Varför drabbas de levnadsglada först, varför kommer döden alltid för tidigt, oinbjuden?

En varm människa, en älskad person har lagt sig till den sista vilan. Villrådiga står vi tafatta kring detta ofattbara, med alla frågor. Känner oss generade, då vi inte är i den närmsta kretsen, samtidigt gräver det ett hål, ett tomrum har uppstått. Vem har rätt att känna sorg och hur? Det var för tidigt, det var inte din tur, hur kunde det bli såhär?

Jag kommer ihåg den där plirande blicken under den ljusa luggen, ironi och värme låg nära i ditt sinne. Så avväpnande skönt och skört. Den rappa tungan, den lite raspiga rösten. Tanken på din nästa låg så nära ditt hjärta, så fundamentalt och självklart. Du gav röst till människor som inte alltid hade ordet, du skyddade och vårdade. Du älskade din familj, men du fanns så närvarande för andra som behövde dig. Du uppfodrade mig att anmäla Knattarnas förskola för att de brast i sin omsorg, du skrattade när jag hade missat tåget från maken, du brann när du talade om ”dina” elever. Du beskrev din sons bröllop så målande, du tränade crossfit med sådan frenesi, du drack hemmablandade proteinshakes för ditt välbefinnande, du talade med passion om handboll, du fixade massage för dina anställda, du var alltid först människa och i andra hand chef. Du var dig själv och du var unik.

I dagen som nu går mot kväll tänker jag på din familj och vänner, i början av sin sorg, jag har tänt tre ljus för dig, ett för tron på att du nu slipper smärtan, ett för hoppet att vi kan bevara dig i ett ljust minne och ett för all den kärlek som du gav, jag höjer ett glas rött, medan Knattarna sitter förstummade framför Doktor Snuggles. Jag känner att du ser oss alla uppifrån och ler. Tills vi ses igen Ingrid, skål!

 

Det bor en nyfiken skeptiker inom mig…

Jag lider av höst och vinterdepressioner, min hjärna tycker om ljus, annars tycker den att jag borde gå i ide. Sedan många år tillbaka får jag ljusterapi på recept, i år har jag redan förbrukat min kvot. Sommaren regnade till stor del bort och trots att jag är en ytterst duktig flicka som äter vitaminer, motionerar, vistas mycket utomhus och ser till att få tillräckligt med sömn, så känner jag mig för tillfället, försatt i ett komatillstånd. Jag är avtrubbad, lättirriterad och tycker att de flesta saker som sker runt omkring mig är ganska meningslösa. Jag måste hela tiden påminna mig själv om att jag skall tänka positivt, inte fördjupa mig i världens elände och försöker frenetiskt trycka på min inre energiknapp, som verkar har blivit utsatt för sabotage och därmed inte fungerar. Jag vet att jag behöver mycket ljus, samtidigt ger jag mig själv kontraorder och vill ha släckt överallt, jag beter mig som en förvirrad mullvad. Kort sagt jag vet vad jag behöver, men det finns små möjligheter att påverka just de yttre omständigheterna när man råkar vara bosatt i Skandinavien under vinterhalvåret och inte blir det bättre av att det inte ens finns någon snö som lyser upp.

Igår fick jag hem ett nytt nummer av ”Må bra”, jag fick en prenumeration i födelsedagspresent av några oerhört snälla kollegor, i tidningen fanns det en artikel om ett nytt hjälpmedel för personer som hade problem med vinter depressioner. Normalt sett får man, liksom jag recept på ljusterapi och uppmanas till att ha mycket lampor hemma och på arbetsplatsen, äta vitaminer, motionera, vistas ute, putsa fönstren för att få in mer dagsljus och så vidare. I Finland hade man nu forskat fram en liten manick som hette Valkee, det ser ut som en liten MP3 spelare, men istället för att föra in ljud i hörselgångarna så för apparaten in ljus. Ljusterapi i öronen med andra ord, låter hur märkligt som helst. Ivrigt slängde jag mig över datorn efter att ha läst färdigt artikeln, jag ville se om jag kunde hitta mer information om Valkee, ringde till och med och involverade in maken i letandet efter information. Om det nu fungerar så är jag mycket intresserad av att prova och se om detta kan underlätta mitt sinnelag under vinterhalvåret.

Min första negativa reaktion var när jag insåg att man i Sverige säljer produkten i hälsokostbutiker och inte som i Finland på apoteket. Varför då? Undrade jag lite pessimistiskt, kan det vara så att metoden är så ny och obeprövad att man inte släpper in den i sortimentet på apoteket? Finns det dolda bieffekter och vilka är de isåfall? Ju mer jag grävde i ämnet, desto mer insåg jag att denna fantastiska pryl borde gå att hyra på prov på sjukhuset, precis som TENS-apparatur och bröstpumpar, jag satte genast upp på min lista att ringa till min läkare direkt dagen därpå och fråga. Lite bekymrad kände jag mig dock eftersom jag spontant kände en viss oro över att stoppa in lampor i öronen utan att veta om det bevisligen fungerar. Det där med hälskoståterförsäljare var också lite skumt. Inte för att jag tror att allt som finns i sådana affärer är skräp, men så här långt i mitt liv har jag endast köpt schampo, fastepaket och vitamintabletter på dessa inköpsplatser, aldrig något så kostsamt som en Valkee.

Jag vill alltså först prova innan jag hostar upp 185 euro och jag tror knappast att kedjan Life kommer att låna ut den och låta mig byta öronvax med andra personer, alltså får det bli till att fråga farbror doktorn. Min läkare meddelade att Valkee inte fanns till utlån, att det fortfarande håller på och testas i Sverige och det är därför som det endast finns återförsäljare inom hälsokosthandeln. Samme person uppmuntrade mig dock att köpa en och senare meddela om jag tyckte att det var bra. Nu har jag alltså två funderingar vill jag vara en högst privat försökskanin som kör in ljus i öronen, utan att veta om det har skadliga bieffekter för min hjärna och vill jag hosta upp 185 euro för detta individuella expriment? Jag undrar om jag kanske skulle fråga min chef om jag skulle kunna få använda mina friskvårdspengar till det detta expriment, så att jag åtminstone blev en lite mindre fattig laboratorieråtta.

Jag drar mig dock en smula för att dra in min chef i detta, jag vet inte hur jag skall lägga fram det på ett snyggt sätt, jag har inte berättat att jag går i ljusterapi då det känns som en ganska privat angelägenhet. Om jag nu går in till honom och säger: ”jag skulle behöva köpa en apparat för 185 euro som skickar in ljus i öronen på mig, för att jag skall kunna kontrollera min vinter depression, är det okej att använda mina friskvårdspengar?” så tror jag att han förmodligen skulle klassa mig som ännu mer märklig, än han redan tycker att jag är, även om han aldrig skulle uttrycka sig om mig som ”märklig”, snarare som ”spontan” eller ”temperamentsfull”. Jag kanske istället borde ansöka om att få det som ett hjälpmedel som skulle underlätta min arbetsmiljö, som till exempel att man behöver ett ergonomiskt skrivbord eller en fotpall. Frågan är väl bara hur man skulle kunna motivera det på ett bra sätt: ”jag behöver ljus i öronen, då min omgivning känns för mörk, speciellt på min arbetsplats.” Nja, det tål helt enkelt att funderas på några rundor till.

 

Föräldrarskapet

Jag har ingen inbyggd death wish, har inget dykcertifikat, är inte våghalsig i största allmänhet, men jag är impulsiv och litar fullkomligt på att min magkänsla leder mig till rätt beslut. Jag väljer, i åtta fall av tio, den obeprövade linjen om jag ställs inför två val och om det inte fungerar så kan jag göra på ett nytt sätt nästa gång. Jag ser misslyckanden som en erfarenhet och låter bli fördjupa mig för mycket, i vad som kan skuldbelägga mig som person. Men det finns naturligtvis områden som är mer viktiga att vara mer framgångsrik inom, än huruvida smaken på Heinz ketchup var godare än varianten av Felix. En av dessa saker gäller föräldrarskap, självklart vill jag vara den bästa morsan av alla och naturligtvis är jag inte alltid det.

Vad det gäller självbiografier så svämmar marknaden över av barndomsskildringar över kassa uppväxter, den ena mer skrämmande och mörk än den andra. Det är våld, psykisk och fysisk terror, förnedringar av olika slag. Man kan undra om det verkligen är en spegling av hur samhället runt omkring oss ser ut. Felicia Feldt, dotter till Anna Wahlgren, har nyligen givit ut sin bok. När jag var tonåring så fanns det en rad böcker om barnuppfostran, det svenska tillskottet bland dessa var Anna Wahlgrens ”Barnaboken”, den såldes i den ena utgåvan av den andra. Jag tror inte att mina föräldrar läste på så mycket i just detta ämne, men det finns förmodligen massvis av tummade exemplar av denna titel i många av mina jämnårigas föräldrarhem. Jag har inte läst dotterns bok, bara recensioner av den, men det verkar inte ha varit någon enkel uppväxt, trots att mamman var auktoritär inom ämnet.

Problemet med att vara mamma eller pappa är att det förmodligen inte spelar någon roll hur mycket man läser på, inom något av område av föräldraskapet så kommer man inte att vara den mest lysande stjärnan. Man kommer alltid att bli bedömd av sina telingar, speciellt i tonåren, på någon punkt i uppfostran så kommer man att bli fullständigt sågad vid fotknölarna. Oavsett vad det gäller så har iallafall jag en förhoppning om att de kommer ihåg att man gjorde några bra saker också. Framförallt tror jag att det gäller i barnuppfostran, precis som i alla andra relationer, att man måste prata öppet med sina barn. Man kan inte bara säga nej utan att förklara varför, man måste kunna säga förlåt och visa att alla människor gör fel ibland och dessutom tror jag att man skall använda sig av hela registret av känslor skratt, gråt, ilska, irritation och så vidare. Människan är en komplicerad varelse, vi vill ha saker motiverade och satt i rätt sammanhang, först då kan vi förstå och börja göra egna reflektioner.

Min uppväxt var lugn, trygg, kärleksfull och öppenheten i mitt hem stod högt i kurs, trots det hade jag en period i tonåren när jag var fullständigt överjävlig mot min mamma. Jag skäms fortfarande över det och undrar hur min hjärnas kopplingsschema kunde få ihop det på det till att allt på något sätt var hennes fel. Jag tror att det är extremt vanligt, när cocktailen hormoner och självidentifikation skall röras ihop. Icke desto mindre så är det verkligen ingenting som jag är stolt över. Felet om man nu kan tala om sådant i det här fallet, låg hos mig och knappast hos min mamma, det kan jag se idag, men i men förvirrade fjortislogik så var detta mycket grumligt vatten. Jag hade inga fel om man frågade mig, förutom till det rent yttre då, vars självkritiska granskande fick mig att hitta ständigt nya defekter. Men rent intellektuellt var jag en gigant, om man frågade mig personligen. Detta avspeglades inte i mina betyg, eftersom det inte bara var min mamma som var en obildad människa, utan även samtliga av mina lärare och de flesta andra i vuxengenerationen runtomkring mig. Jag tror att jag delade dessa tankar med de flesta ungdomar i alla generationer.

Men jag ställer mig frågan, när kommer den första självbiografin om en människa som faktiskt hade en normal uppväxt? Den kommer jag att läsa med behållning. Det skulle vara uppfriskande att få ta del av tankar som var samlade kring ämnet, då jag upplever det som om att det faktiskt är en ganska spännande del i formandet av oss människor. Jag tror dessutom att vi kopierar våra föräldrars beteende, när man själv får barn. I helgen var vi på Tekniska museet Knatteligan, några kompisar och jag. Pappan till de andra barnen beklagade sig över att de sällan kommer i väg till liknande utflyktsmål. För mig är det en självklarhet att vi går på bibblan, museum, åka till skogen, simhallen, konsthallen, lekplatser, cykla ner till stranden och så vidare, anledningen till att jag gärna gör det med mina barn är att det var sådant som jag gjorde med mina föräldrar och jag kommer ihåg det som något roligt.

Jag ser det inte som ”utflykter”, jag ser det som lika naturliga inslag i våra liv som att gå till jobbet eller diska middagsdisken. Knatteligan och kompisarna hade en grym lördagseftermiddag på museet och vi vuxna hade också roligt och testade flera av exprimenten. Helt ärligt vem vill inte hellre köra manuell bilbana än att tvätta? Hushållsysslor kan man alltid göra när museet är stängt eller det är för mörkt på lekplatsen. Barn tycker om att utmanas, gärna med sina egna vuxna och barndomen går fort. Jag hoppas att mina barn kommer att bedömma mitt moderskap inte bara utifrån de gånger som jag har skällt på dem, utan även de gånger som vi har skrattat ihop eller gjort ”high five” för att vi lyckades med att få ihop Legoprylen med den omöjliga beskrivningen.

 

Finns det något som kan kallas för otur?

Tiden är ur led, efter att två veckors jullov som gick i lathetens tecken, har nu första arbetsveckan mer eller mindre sprungit förbi mig. Igår vid middagsbordet dryftade Knatteligan och jag fenomenet fredag den trettonde. De är för små för att ha sett läskiga filmer, vi pratade om otur. ”Otur är när man måste gå på toa innan man går ut på rasten och när man väl kommer ut så har alla andra redan börjat leka och man får inte riktigt vara med,” förklarade äldste Knatten. Jag tyckte att det var en mycket bra förklaring, fast jag har nog aldrig riktigt funderat i samma bana. Jag trodde mer att otur var att man försov sig, fick punktering, missade tåget eller snubblade och slog sönder något. Den yngste medlemmen av familjen funderade en lång stund, sedan sa barnet: ”jag tycker otur är när man blir sjuk och inte kan gå på bästa kompisens kalas eller att få skidor i julklapp och så finns det ingen snö”. Därmed var dagens middagskonversation över. Jag tror numer att otur är att inte få möjlighet att bli bildad av den yngre generationen, de är mycket mer insiktsfulla än jag någonsin har varit.

Den nya terminen har nu börjat och för eleverna i årskurs nio innebär det ångest infrö de nationella proven, som breder ut sig som en matta under vårterminen. Först i tur är det svenska i början av februari. När jullovet hade avhandlats, dagens horoskop var läst och tolkat, så började alla diskussionerna om detta kommande stora. Jag försöker som vanligt att lugna dem med att man faktiskt inte kan göra mer än sitt bästa. Naturligtvis är mitt påpekande helt förkastligt enligt mina elever. Under de fem åren jag har jobbat i skola har det alltid varit samma stress, samma hysteri, folk har ont i magen, mår illa och är livrädda. Det handlar om att leverera sitt yttersta vid en specifik tidspunkt, det är en omöjlig uppgift för många. Ändå överlever man det, liksom många andra obehagliga situationer i sitt lev. Man dör inte om man blir underkänd, men det är inte en trevlig känsla och det gör inte att självvförtroendet stärks. Man kan ha tur med ämnet som provet handlar om eller otur.

Jag tror att livet går i cykler, under perioder har man mer otur än annars, man har helt enkelt inget flyt. Man blir sjuk och har svårt att hinna i kapp, man gör fel prioriterinar och missar något viktigt. Men jag är helt övertygad om att det mesta i livet handlar om andra saker än att ha tur eller otur, oavsett om det råkar vara ett specifikt datum eller inte.

 

Om jag skulle önska mig något av tomten just nu, så skulle det vara vapenamnesti….

Imorgon inleds 2012 års arbetsår för familjen. Det har varit ett härligt jullov, men nu är det alltså hög tid att återgå till vardagslunken. det känns både intressant och roligt, men det har en baksida. I tisdags sköts en man till döds rakt över gatan från jobbet. En 48 årig man, mitt på dagen. Naturligtvis kommer alla att vara berörda av detta, stadsdelen är för liten för att det kan gå obemärkt förbi. Det får mig att undra över en rad saker, förutom det uppenbara att någon har blivit skjuten till döds, så undrar jag vart samhället är på väg i det stora hela. Det är inte så lätt att skaka av sig, vart kommer alla vapen ifrån, allt hat och vad skall hända med alla unga människor om detta förvandlas till deras vardag?

Jag cyklar från en del av staden till en annan, måndag till fredag, jag kunde lika gärna resa från två olika länder. Det är en oändligt stor skillnad på den stadsdel där min familj bor och den jag arbetar i, det borde inte vara så, för på pappret har alla rätt till samma förutsättningar i Sverige idag. Men dessa politikerdokument känns allt oftare som en form av andraklassens dasspapper.

Personligen tror jag inte att dessa mord som inträffar är urskiljningslösa, jag tror att förövarna har måltavlor, men jag tror att oskyldiga träffas ibland av olika orsaker. Det som skrämmer mig är den maktlöshet som politiker och polis visar inför dessa dåd. Det blir svårt att respektera ordningsmakten, det blir svårt att förmedla hopp och hållbara förklaringar som arbetar mitt i denna nya skrämmande verklighet.

Jag har inga svar alls, inte ens när Knatteligans äldste medlem snappar upp stadsdelens namn på Rapport och storögt frågar om det inte är där jag arbetar. Nej, mitt barn, jag vet inte varför mannen blev skjuten till döds mitt på dagen, jag vet inte vem som gör så och varför. Det känns dock positivt att så många människor samlades till manifestationen i fredags. Det känns tråkigt att vi inte var hemma och kunde gå dit.

Imorgon skall vi ha studiedag på jobbet och på tisdag kommer eleverna, de kommer att vara fyllda av sitt lov, sina frågor, sina förväntningar inför terminen. Det låter inte klokt men om någon vecka eller två kommer denna händelse att ingå i deras bagage, men det kommer inte att orsaka några höjda röster. Det händer för mycket i deras liv, men jag skulle inte vilja säga att de är oberörda. Tyvärr ingår våld på olika nivåer i deras liv, på ett sätt som knappast kan anses som hälsosamt.

Häromdagen träffade jag grannen i tvättstugan, vi småpratade lite om julen. Vi hade bytt tomte med varandra och fnissade lite över hur väl det hade slagit ut, tomten finns fortfarande i våra barns värld, ännu ett år. Därefter berättade grannen att hon äntligen hade fått nytt jobb, hon har arbetat som socionom i en belastad stadsdel i stan och skall nu istället vara handläggare för rehabärenden, på försäkringskassan. ”Känns det som ett roligare jobb?” undrade jag lite naivt.”Det blir mindre misär och bättre villkor, det är statligt och inte kommunalt”, blev svaret.

Min granne är en bra socionom och absolut ingen ond människa, men det finns en gräns för hur mycket olycka som man kan bära. Alla har en gräns för vad man klarar av. Jag är en av dem som också kan välja att stiga av, jag kan göra något annat, någonannanstans. Det finns människor som inte kan göra andra val eller som inte ser vägen ut. Det finns maskrosbarn och sedan finns det ungdomar som helt enkelt måste stanna kvar till de kan bestämma själva och ta sig ut eller bort.

Jag var förmodligen vuxen innan jag viste vad vapenamnesti betydde. Just nu är jag fullständigt övertygad om, att det är precis det som är steg ett på en väg tillbaka för staden jag bor i. Det är en ganska tung insikt.

 

Det finns fullt av mirakel, speciellt när vi inte har några förväntningar…

Jag har varit utloggad från vardagen i drygt två veckor, det har varit helt magiskt. Jul hemma, tomten kom, spela fia i pyjamas till halv elva på förmiddagen, fotvandra till lekplats, simhall, bibblan, sova middag, se deckare mitt i natten, läsa böckerträffa familj och vänner. Nyår med raketer, trerätters, skumpa, pyjamasvarma glada Knattar och goda vänner, mer spel. Inte lat men utvilad, andningen nere i lungorna igen, massor av kärlek.

I förmiddags åkte maken tillbaka till Holland, man borde vara van, men det blir nog ingen av oss någonsin. För att hålla känslorna i styr krävs aktivitet, helst tillsammans med någon som man tycker om. Vi begav oss till Tekniska museet tillsammans med bästa kompisarna, tre timmars lek och fika, när vi kom ut därifrån så öste regnet ner, men humöret hade iallafall stigit några grader sedan förmiddagens lågvattenmärke.

Det var då det inträffade, ett sådant där magiskt  ögonblick som får tiden att stå stilla några sekunder. En hel regnbåge, i alla sina ståtliga färger svävade framför oss. Jag stannade, rev upp suffletten från cykelkärran och ropade till de förvånade Knattarna: ”ser ni regnbågen är den inte helt fantastisk!” Förvirrat stirrade de upp på himlen, medan jag entusiastiskt berättade om hur helt enastående det var att få se en hel båge, så tydligt som om man hade kunnat ta på den om vi stod vid dess fot.

Därefter cyklade vi hem. 2010 var ett förjävligt år, 2011 var faktiskt ganska bra, men 2012 inleddes med en härlig fest och idag såg vi denna magiska regnbåge. Jag har beslutat mig för att det var ett tecken, allt kommer att bli bra och det nya året kommer att ha en hel del spännande att bjuda på.

 

 

Idioter och hjälp

I förrgår ringde bästa kompisens mamma och berättade att hon hade fått lunginflammation. Hon liksom jag är vanligtvis en riktig julnörd, det är aldrig lägligt att vara sjuk, men om möjligtvis ännu sämre timing just nu. Vi som skulle gå och titta på tändningen av julgranen tillsammans på julafton, så himla trist. Vi kom överrens om att jag skulle komma förbi med lite julklappar i går eftermiddag efter jobbet, om det nu inte blir något av våra gemensamma planer.

När vi hade lagt på och jag hade berättat om det tråkiga såg maken på mig med en bestämd min, ”du har hostat i två veckor och trots att du har druckit en halv liter av äldste Knattens hostmedicin har du inte blivit bättre, du kanske också borde gå och kolla dig,” sa han. Naturligtvis hade han rätt. Tänk att det inte ens hade slagit mig själv? Jag har trotsallt varit halvt döv, trött, hostat sjupt i vartannat andetag (värre när jag har varit ute) i drygt två veckor. Nej, jag hade inte alls funderat i de banorna, jag tog Knatten till doktorn när barnet hade varit sjuk i fyra dagar, då var jag oerhört lättad när det inte var något allvarligare än en förkylning, så varför skulle jag gå till doktorn själv?

Sagt och gjort, igår morse gick jag till vårdcentralen när den öppnade, fick min kölapp, fyllde i formulär, fick träffa en sjuksköterska som skickade vidare mig till en läkare. Oerhört snabbt, smidigt och vänligt bemötande. Jag ställde mig i kö för att få betala för mitt besök, innan jag skulle in och träffa läkaren. Bakom mig ställde sig en arg man, han pratade högt, vitt och brett om att han minsann inte ville ha någon utländsk läkare, det här var Sverige och han hade minsann betalt sin skatt och hade rätt att kräva riktig vår. ”Lycka till”, tänkte jag lakoniskt, men sedan blev jag mer och mer förbannad. Varför skall jag behöva stå där och lyssna på en massa rasistisk skit, denna arla morgon? Vad är det som säger att en läkare är sämre för att personen är av utländsk härkomst? Jag blev mer och mer irriterad, medan mannen härjade och gick på bakom mig. Jag övervägde att vända mig om och uttrycka min förvåning, över att han hade energi nog att stå och vara en sådan idiot, nu när han befann sig på en plats för att söka vård. Själv kände jag mig trött och ville helst av allt bara få träffa någon som kunde hjälpa mig att bli av med min irriterande hosta.

Därefter fick jag träffa en läkare med utländska rötter, äldste Knatten har haft henne vid ett tidigare besök och hon är verkligen kanon. Läkaren är enormt grundlig och förvissar sig hela tiden, genom en rad frågor, om olika saker angående mitt hälsotillstånd, hennes språkliga tillkortakommande gör att hon framstår som en smula brysk, raskt konstaterar läkaren att jag inte verkar ha någon lunginflammation, men att jag behöver ta en del kompletterande prover. Jag beger mig mot provtagningen, när jag kommer ut i korridoren håller mannen fortfarande på och orera ljudligt om att han minsann kräver en riktig svensk doktor. ”Hur orkar han?” tänker jag. En ung manlig sköterska, även han med rötter utanför Sverige tar proverna på mig, medan vi kallpratar om bristen på snö. Hur trevlig och fingerfärdig som helst, jag får min lapp med provsvaren och ombeds gå tillbaka och vänta utanför läkarens dörr. Mannen har nu arbetat sig upp från indignation till vansinne och härjar friskt på övriga vårdsökande i väntrummet, han tjatar om bristen på kvalifikationer och jag funderar om man inte har möjlighet att neka denna idiot vård. Om det nu är viktigare att personen är född i Sverige, av svenska föräldrar, än huruvida man kan bli hjälpt av läkaren och övrig vårdpersonal, så är man nog inte i behov av fysisk vård, snarare psykisk.

Jag får snabbt träffa den kvinnliga läkaren igen, som konstaterar att jag inte har någon lunginflammation, men att jag behöver en starkare hostmedicin, än den som har föreskrivits Knatten. Hon knappar in ett recept till mig och uppmuntrar mig att komma tillbaka efter juldagarna om inte min hosta har givit med sig. När jag berättar att jag nu skall cykla till jobbet ger hon mig en skarp blick, ”du skall inte anstränga dig ute i luften med den hostan, du får åka buss”, säger läkaren. Hon ger mig även en reprimand för att jag inte har sökt tidigare, jag borde inte ha väntat i två veckor. Naturligtvis har doktorn rätt, jag känner mig både sedd och omhändertagen, trots att hon har slöja och inte talar felfri svenska. Jag skäms över idioten ute i väntrummet, skall hon behöva höra på hans nedvärderande skitprat? Läkaren framför mig är bra på sitt yrke, såvitt jag kan bedöma och hon har gått samma utbildning som svenska kollegor. Dessutom är hon varm och lyhörd, vilket inte alla läkare är. Det borde räcka. Jag tycker inte att hon eller någon av hennes kollegor på vårdcentralen borde behöva bli förolämpade på jobbet. Jag tackar för hjälpen och vi säger hejdå.

Väl ute på busshållplatsen, med mitt recpept och hosta, funderar jag på om jag inte borde ha sagt något till den där mannen iallafall. Jag är svensk, medelålders och välutbildad, jag borde ha talat om för honom att jag inte ansåg att han borde få någon vård, om han inte kunde uppföra sig. Att ha rätt till sjukvård, är inte detsamma som att man får förolämpa läkare och vårdpersonal. Det är en människosyn som skrämmer och irriterar mig. Vi borde vara tacksamma för att någon vill arbeta på Vårdcentraler med allmän medicinskhjälp, oavsett vart personerna kommer ifrån. Imorse, efter två doser av läkarens hästkur till hostmedicin, kände jag mig redan bättre. Hostan hade krupit längre upp och var inte så ihärdig. Jag skickade en tacksam tanke till läkaren och hoppas innerligt att hon slapp den där idioten igår. Tack, alla ni inom sjukvården som gör ert bästa för att hjälpa.

 

Mer jul

Jag är en sådan person som skickar julkort. Jag gör inte julkort själv, tanken på mig med en hög papper och klister som skall sammanfogas ger mig rysningar, jag är inte född med den där scrapbookgenen, men jag gillar att skriva och skicka kort till människor som jag tycker om och ett och annat till sådana som jag inte är överdrivet förtjust i också, om nu sanningen skall fram. Jag tycker inte att e-kort är samma sak som att få ett handskrivet kort hem i brevlådan. Just julkort är nog en av mina favoritsaker med just den här tiden på året. Det är liksom lagom pyssligt, man går igenom adressboken och skickar med lite varma tankar till olika personer, som man kanske inte nödvändigtvis umgås speciellt mycket med.

Vanligtvis brukar jag skriva julkorten tidigt, i oktober eller allra senast i november, brukar jag få ett ryck, ungefär med att man köper första julblomman. En sen kväll brukar den där oerhörda lusten att ”för-jula” infinna sig. Det är en stark, oemotståndlig drift som pockar på uppmärksamhet och jag brukar självklart och hängivet snabbt tillfredsställa behovet. Jag brukar sitta där vid köksbordet och stirra på min hyasint, välja bland pennorna och sedan skriva frenetiskt i någon timme. Maken är en person som anser att jul är bra och fint, men att det kan vänta till i december. Han har inga cravings vad det gäller julkort och han anser att det är okej att jag vill lyssna på min Absolute X-mas skiva på repeat, men att det kan vänta till första advent och att jag borde förstå att även om jag älskar” Felice Navidad”, så räcker det med sju gånger om dagen även om det råkar vara rätt månad. Jag försöker hålla mig till detta, jag anser på ett logiskt och realistiskt plan att han faktiskt har en poäng, men det är ungefär som med ”hönsmamman” som kluckande kom farande från ingenstans och flyttade in och byggde bo, helt utan invitation, i mig när jag fick barn med denna jullängtan, jag förstår att lagom är bra, men jag är helt försvarslös. Jag vill ha mer jul.

Mer blommor, mer ljus, mer mat, mer klappar, mer kärlek, mer tid, mer kort, mer gran, mer allt. Så säger min inre jullängtan och den brukar segra över dett logiska tänkandet. Jag vaknar alltid hysteriskt tidigt på julafton och sedan sitter jag (eller rättare travar rastlöst omkring) till någon annan vaknar så att vi kan fira jul. Jag vill inte vänta själv, jag vill äta julfrukost, peppakakor, spela spel, gå på promenad, äta godis, äta lunch, se på Kalle Anka, träffa tomten, äta mer, se Karl-Bertil, stirra på granen, tända tomtebloss, dricka glögg, slöa med övriga familjemedlemmar, spela mer spel och jag vill att det skall vara hela julen. Hektiskt schema? Nej, jag upplever det inte alls så, om det går i ett hela julen, så har jag inte tid att känna mig så förbaskat rastlös, som jag vanligtvis gör. Över allt svävar en slags dåsig, såsig juldimma och jag vill ha mer jul.

Jag är inte en uttalat god person, vi har fadderbarn och har haft i många år, runt jul brukar vi skänka lite extra pengar till något ändamål, vanligtvis som har med barn och göra. Det finns massor av behjärtansvärda ändamål som man skulle kunna tänka sig att ge pengar till, men då jag arbetar med barn och ungdomar och ofta känner att dessa är än mer försvarslösa när det kommer till katastrofer, sjukdomar och behov än andra, så brukar vi hålla oss till något som berör just det yngre delen av människosläktet. I år har vi dock gjort ett undantag, i år har vi skänkt pengar till Cancerfonden. Det är liksom ett flertal andra, en grym, skoningslös och urskiljningslös sjukdom, som vart år skördar offer och omänskligt lidande. Det känns fullständigt absurt att vi 2011 inte har kommit längre fram vad det gäller forskning om botemedel.

Maken och jag skänker inte pengar för att bota något dåligt samvete, vi gör det för att försöka ge möjligheter till de eller något ändamål, som är utanför vår egen privata sfär. För mig är det oerhört viktigt. Man kan inte engagera sig i alla behjärtansvärda ändamål som finns, en gång i tiden ville jag absolut rädda hela planeten i ett samlat grepp, utrota miljöproblem, orättvisor, ge jorden fred, alla samma möjlighet till kunskapsinhämtning, samt bota alla sjukdomar. Det har jag insett att jag inte kan. Men man kan ge en slant i en bössa på stan, köpa julkort från UNICEF eller kanske köpa en Aluma av en hemlös. Ibland är det inte heller pengarna som gör skillnaden, man kan också skicka ett kort till någon och därmed sända en tanke. Julen är verkligen den tiden på året då tanke och handling är lika viktiga och därför skall jag lyssna på ”Mer jul” en gång till idag.

 

Mysets estetik

Igår läste jag en artikel i Sydsvenskan om mys. I den stod det att mys är ett relativt nytt ord (sjuttiotalet). Det stod en massa saker uppradat som att mysigheten är vanligtvis inte singel, att det handlar om klass och tid att pyssla och sjävförverkliga, att det är ett kvinnligt fenomen, om inredning, pengar (att köpa nya saker), en dröm om svunna tider. Dessutom kräver mysigheten tydligen tedrickande. Om detta stämmer så är jag en seriöst omysig person. Jag gillar inte doftljus och trots att jag är en frossare av stor rang när det kommer till vecko- och månads tidningar så har jag aldrig i hela mitt liv köpt en enda inredningstidning. Det är inget statement från min sida, jag är bara inte särskilt intresserad av varken gardinuppsättningar eller avlutade skåp i någon romantisk sommarstuga. Det klart att jag kan se om någon haft en genomgående tanke i sin inredning och att jag kan tycka det är fint. Men jag tror att myset till stor del kommer, liksom skönheten, från insidan. Jag tror att alla människor kan generera mys, om man bara ser till deras heminredning så går man förmodligen miste om en hel del. Ibland tror jag att vi teoretiserar för mycket, det som jag anser tillfredsställer mitt mysbehov, kanske någon annan tycker är fullständigt ointressant och tvärtom.

Jag dricker bara te när jag är sjuk, har bara gardiner i köket, äger inga doftljus, självförverkligar mig inte genom att köpa en byggsats på Panduro Hobby, jag kan därmed inte definiera mig som en person med hög mysfaktor enligt artikeln i tidningen. Den mysigaste stunden på hela dagen, i mitt tycke, är när jag ligger intrasslad med Knatteligan i sängen och läser godnattsagor. Kombinationen av små varma kroppar och spännande äventyr, är fullständigt oslagbar i mitt tycke. Vi har varken säng i allmogestil eller fladdrande levande ljus i sovrummet, det som laddar igång mysfaktorn är att vi ligger där, tillsammans och beger oss ut på olika äventyr tillsammans. Sexåringen tar ett stadigt tag i mitt öra och kommenterar dess temperatur (kalla öron är bäst, om man skall örongosa, enligt barnet), fyraåringen kluckar på sin napp, nalle ligger inkilad emellan oss, pyjamasklädda ben trasslas samman och så beger vi oss iväg ut i fantasins värld. Det skulle förmodligen inte bli något bra reportage i en inredningstidning.

Igår kom maken hem, han fick det ädla uppdraget att klistra ihop pepparkakshuset. Jag rörde ihop socker i en kastrull, vansinnigt hett och osande. Jag kan inte påstå att själva ihopfogandet hade någon mysfaktor överhuvudtaget med själva pysslandet. Maken och Knattarna dekorerade med förköpt med kristyr, det var kladdigt och pilligt, jag klistrade fast non-stop med den heta socker massan, precis som det skulle vara på bilden. Därefter skickades barnen ut, medan maken fogade samman husdelarna. Javisst, vi gjorde det tillsammans, ett hyfsat försök att gör något juligt tillsammans hela familjen, men jag kan inte påstå att julefridens stjärna lyste över köket. Tvärtom var det många ”rör inte”, ”det är varmt”, ”jag vill ha den andra kristyren” och så vidare. Slutligen stod det där på en bricka, lite snett, men iallafall i en del. Nu hade vi pysslat nog, Knattarna gick ut i trädgården och spelade fotboll. ”så mycket kaos, för så lite”, tänkte jag. ”Nu skall det stå och ta plats, ända till Trettondehelgen, suck”.

Senare på kvällen bestämde jag mig för att förbättra husets landskap, jag tryckte dit några skumtomtar och lade ut lite bomull för att skapelsen skulle få ett juligare intryck. Vid det här laget hade övriga familjen övergått till andra aktiviteter. Maken upptäckte mina förbättringsförsök och deklarerade att tomtarna borde klippas av lite, så att de passade bättre in, sagt och gjort, han hämtade en sax. Sexåringen gick och hämtade en liten tomte som kunde stå vid knuten, barnet betraktade sitt verk och började sedan hämta småsaker ur leksakslådan som kunde piffa upp lite, spindlar, ödlor och en fisk. Fyraåringen hittade Bamse och Milou. Det blev till slut en helt grym skapelse, precis som i fallet med vår julgran, så är numera pepparkakshuset bara en stomme, en kuliss, det riktiga konstverket är allt som är runtomkring. Det blev rikgtigt mysigt, när alla var involverade i det slutgiltiga resultatet.

För mig är mys en känsla som infinner sig när man delar något tillsammans. Jag älskar böcker, muminkoppar, kaffe och jag har en ganska stor samling av stenar som jag har hittat på olika ställen och släpat hem. Enligt mig är den självklaraste faktorn i mys, att få vara med människor som jag tycker om och omgivningarna och inredningen är bara en kuliss.

 

Om vikten av simmärken

I onsdags konstaterade jag att det hostades mindre i hushållet, istället för djupa och våldsamma attacker hade problemet snarare flyttats uppåt. Läkaren Mohammeds utskrivna Mollipect för 278:- hade med andra ord varit värd sitt pris. Jag var nöjd, tyvärr hade Äldeste Knattens hosta förflyttat sig till min bröstkorg istället. Men det är på något vis lättare att hantera att man själv känner sig krasslig, än att se på sina omtöcknade telingar. Jag beslutade mig för att det var hög tid att återvända till verklighet och vardag påföljande dag. På kvällen gick vi därför till simskolans avslutning, sexåringen fick visserligen inte gå i bassängen, men fick iallafall sitt diplom samt sina märken. Fyraåringen fullständigt lyste av stolthet och lycka över att äntligen ha uppnått målet för terminen och blev därmed ägare av en märkessköld som pryddes av både Baddaren blå och Baddaren gul. Till våren har jag en Sköldpadda och en Haj i familjen. Sexåringen var också nöjd med sin skörd av terminen Silverfisken, Guldfisken och Järnmärket hängdes upp på skölden under högtidliga former. Ibland är det lätt att man glömmer, hur viktigt det är med olika symbolvärden. Att man efter en hel termin faktiskt kan stå där i slutet och inse att det gick, jag klarade det mål som jag hade satt upp, är oerhört bra för självförtroendet eller så kan det naturligtvis ha helt motsatt effekt om man provade, försökte och det inte alls gick.

Om man har gjort sitt bästa, men det inte riktigt räckte hela vägen så borde man trotsallt få vara stolt för att man försökte. Det är viktigt att man kommer ihåg det och stöttar oavsett som förälder, speciellt så här i betygstider. När det gäller våra barn så är vi trotsallt parkerade på sidolinjen när det kommer till vissa resultat för vad våra barn uppnår, men oavsett hur det går så måste vi finnas till hands. I onsdags när vi trampade hem vhade jag den helt fantastiska förmånen att få vara den hyllande mamman. För jag tycker verkligen att de har övervunnit sig själva och varit fullständigt grymma båda två. Speciellt fyraåringen som inte alls har vattnet som sitt andra element på det självklara vis som storasyskonet har, har med envishet, ren vilja och med en hägrande egen märkessköld som mål kämpat och gett sig hän. Jag var en mycket stolt mamma. Denna gång behövdes inga förmaningstal, de får jag spara för framtida bruk. Det är roligare helt klart att hissa än att dissa.

Igår var det alltså dags att bege sig till jobbet igen, efter tre dagars vab. Det låg travar med arbetsuppgifter och väntade på mig, eftersom jag har fått ärva sexåringens förkylning kände jag mig inte helt på topp, men det är snart helg igen tänkte jag sammanbitet. Det gäller att försöka jobba undan i högarna innan lovet, så att man inte känner att det ligger förmycket gammalt krafs kvar när man sedan skall vara ledig. Jag brukar vara ganska bra på att stänga av jobb, när jag är ledig och tvärtom, men ibland har jag lite svårt om det är för mycket. Jag har lättare att hantera de olika stadierna av kaos, som finns inbyggt i mitt arbete och i det faktum att jag är ensam om att serva samtliga elever och personal i biblioteket, om jag har gjort en strategi. Efter några timmar kände jag att den där strukturen började få en kontur. Jag jobbade ikapp mig själv. Det var då den stora snorblobben invaderade mitt huvud och jag började känna mig yr och matt. ”Jag har faktiskt inte tid att vara sjuk nu”, tänkte jag. Hur korkat som helst. För vem har någonsin varken tid eller lust att vara sjuk? Jag har aldrig träffat någon som säger rakt ut att de har önskemål om att vara krassliga. Tvärtom vill vi alla vara friska, glada, lite solbrända och fulla av energi, ingen har någon större lust att spendera pengar på hosmediciner och tid med att sova bort flera dagar.

Nu med en vecka kvar innan jul, lagom lite bestyr med matlagning, paketinslagning, ledighet med familj i antågande, så finns det ingen lust alls för att känna sig febrig och hostig. Jag kan se oss där tassandes runt med olika små projekt, god mat och godis, läsa en bok eller två. Ta några härliga uterastningar med ungarna, äta och läsa lite till. Titta på någon riktigt bra deckare, spela olika spel. Nej, nu gäller det med andra ord att kurera sig, så fort som det bara går. Igår kväll gjorde jag därför familjens favoriträtt, sedan struntade vi i alla måsten och gav oss hän med att bygga upp olika lanskap kring Playmobilborgen. Knattarna har fått Playmobilkalendrar i år, så det fanns massa ny roliga tillskott i leken. Till och med bondgårdsdjuren åkte fram och fick en egen inhägnad. Smurfarna fick likaså en liten egen by och som vanligt bråkade Henke Larsson med latsmurfen, enligt regisserande av sexåringen. Jag känner mig piggare att skratta har ofta en läkande effekt.

 

Granen står så grön, sned och grann i stugan…

Det finns vissa saker som man inbillar sig när man är förälder, till exempel att man är den som bestämmer. Det är en chimär, iallafall när det kommer till julpyntning och att man tror att man kontrollera stoltheten som man känner för sina barn. Då är man helt golvad och är fullständigt förblindad och kan därmed inte alls förväntas ta ansvar överhuvudtaget. Jag känner föräldrar som klarar av att ha kontroll över julpyntningen, men det kan inte jag.

För det första så beror det på att jag tycker att samtliga alster, som Knatteligan producerar, är helt magnifika och därmed självklart måste få stå framme under julen. För det andra så anser jag att julen är barnens högtid och jag tillhör dem som själv vaknar klockan lort på julafton och ivrigt börjar vänta på tomten. För det tredje så tycker jag att om man inte ens får överpynta sitt eget hem som fyra- respektive sexåring, när skall man då göra det?

I går morse följde den krasslige äldste Knatten och jag med den yngste till förskolan för att beskåda deras luciatåg. Fyraåringen hade själv valt att i år var det hög tid att vara lucia, förgående år hade ju barnet varit pepparkaksgubbe, tomte och stjärngosse, så nu var det tid för något nytt. Det kunde jag inte argumentera emot, tvärtom tyckte jag att det var ganska kul att barnet var så självklar i sitt resonemang. Väl framme vid dagis insåg jag att det förmodligen var fyraåringens bästa tjejkompis AL som hade trumfat igenom förslaget, hon väntade ivrigt på att yngste Knatten skulle byta om, så att de kunde öva lite.

Sexåringen och jag intog våra platser på främsta parkett, barnet var lite ledsen eftersom förskoleklass A skulle ha gått till ett äldreboende och lussat på morgonen och sedan gjort om proceduren för föräldrar på kvällen, men det var ändå okej att följa med till gamla förskolan. Så trädde de då in, de var så fina alla ungarna. De hade en mycket bred sångrepetoar med olika luciasånger, julsånger och med ”tipp-tapp” som grand finale. Därefter trakterades vi med pepparkakor, lussekatter och varm choklad.

Vi cyklade förbi bibblan på vägen hem och lånade lite nya böcker. Väl hemma igen konstaterade fyraåringen nöjt att vår julgransförsäljare hade slagit upp sitt stånd. Nu fanns det alltså inga ursäkter, det var tvunget att ske idag, det var hög tid att anskaffa en gran. Inte en dag för tidigt enligt barnet, som har väntat ivrigt sedan den första december.

På eftermiddagen traskade vi så runt hörnet i det iskalla regnet. Den äldre farbrorn nickade igenkännande och visade upp sina granar i priskategorin en hundralapp. Det är vad vi brukar handla gran för, eftersom den vanligtvis inte brukar synas bakom alla attiraljer som skall hängas i den. Tyvärr var det ingen som föll fyraåringen i smaken, däremot hittade han ett riktigt praktexemplar i hans tycke för tvåhundra. Jag letade runt en del, försäljaren visade ivrigt den ena efter den andra men yngste Knatten hade bestämt sig. Jag suckade inombords och halade fram plånboken, då plirade gubben mot oss och säger: ”vi säger väl en hundring då och så ses vi nästa år igen?” Ännu en av mina vardagsänglar således. Han kommenterade ungens goda smak, medan han yxade till stammen åt oss och vi gick med lätta om än grantyngda ben hemåt.

Jag har astigmatism. Att få en gran i en julgransfot och få den rak är helt utanför mitt kunskapsfält. Maken får göra en insats när han kommer hem. Det är svårt att både hålla och skruva samtidigt. Men nu står den där så grön, grann och sned i stugan. Den får stå till sig lite innan vi klär den. Vilket förmodligen kommer att inträffa imorgon kväll, för att vänta ytterligare är förmodligen otänkbart. Det skulle nog underlätta att vänta på att den blev uppstad rak och prydlig, fast å andra sidan, varför välja den normala och enklaste vägen, när man kan ha ett överpyntar snett exemplar? Varför bryta en utmärkt tradition?

 

Telefonköer och avtrubbning

Äldste medlemmen av Knatteligan hostar fortfarande lika mycket som när jag hämtade hem barnet i torsdags, nu med tillägget om att barnet har ont i örat också. Jag ringde sjukvårdsupplysningen igår för att höra om de ansåg att vi skulle åka in akut till vårdcentralen och fick till svar att det kunde vi göra, om vi inte hade något att göra inom de närmsta tolv timmarna. Det var det tidsspannet som de angav att vi förmodligen skulle få sitta och vänta. Upp till tolv timmar är ganska lång tid om man skall sitta och vänta med två barn i ett väntrum på en vårdcentral. Jag valde att vänta till imorse. Jag hällde i sexåringen lite mer Alvedon och förberedde mig på en lång natt.

Imorse efter att ha ringt jobb, förskola (fyraåringen får också vara hemma idag), skolan, försäkringskassan så ringde jag således till vårdcentralen. Efter upprepade försök kom jag till slut fram till en mycket uttråkad receptionist som jag efter ett långt övertalningsförsök fick att skriva upp oss på en tid i eftermiddag. Jag är ganska trött på att man alltid blir bemött med stor misstro som förälder, barnet har haft feber sedan i torsdags, har ont i örat och hostar lika mycket nu som hela förra veckan. Nej, jag försöker inte få mitt barn övermedicinerat, jag är orolig över ungens hälsa, jag vill att någon som är bättre lämpad än jag tar sig en titt i öron, näsa och hals. Förkylningar brukar bli bättre av vila, men vi befinner oss på samma ruta som i torsdags, fyra dagar senare. Om jag inte skulle bry mig om att sexåringen verkar lika risig som i förra veckan skulle säkert någon kunna anmäla mig för vanvård.

Jag är en av de där procenten människor som inte skall ha kontakt med någon form av myndigheter, det går alltid fel och jag funderar på om jag har problem med att formulera mig. Något mystiskt är det, för jag lyckas alltid trassla in mig i situationer som är hur förvirrade som helst. Jag ansökte i oktober om att få ta ut fyra föräldrardagar i januari, efter en dryg månad fick jag ett hotfullt brev som gick ut på att jag var tvungen att lämna in ett intyg på att maken inte har fått ut någon föräldrarpenning i det landet han arbetar. Eftersom Holland inte har samma föräldrarförsäkringssystem som Sverige har, utan det är kvinnorna som får betalt tre månader i samband med förlossningen av sin arbetsgivare, så ville jag reda ut vad det var för intyg, vem som skulle utfärda det, så jag ringde till Försäkringskassan. Maken är dessutom man och inte kvinna och har därmed inte rätt till någon form av ekonomisk kompensation för att passa fyraåringen.

Efter en lång väntan i en telefonkö, fick jag tala med en ung man som blev fullständigt förvirrad av mitt ärende och som naturligtvis inte kunde svara på någonting, men han lovade att jag skulle bli uppringd av någon. ”Det blir väl som att vänta på Godot”, tänkte jag, men döm av min förvåning när det faktiskt ringde en dam till mig ett par dagar senare. Jag förklarade återigen hela ärendet, samt tillade att de redan hade utrett vår livssituation avsevärt många gånger. Vi har skickat in papper på att maken är avflyttad, inflyttad, anställd i Holland, kopior på hans pass på att han är dansk, dessutom har han aldrig arbetat tillräckligt lång tid i Sverige för att vara berättigad till att omfattas av föräldrarförsäkringen här. Det hela känns en smula absurt. Varför skall våra barn inte få ut föräldrardagar på samma sätt som alla andra barn i det här landet, bara för att vårt levnadsmönster avviker? Det är en principsak för mig, man kan inte ha regler för reglernas skull.

Detta höll damen med om, men i nästa andetag ansåg hon att vi skulle be makens arbetsgivare om att skriva ett papper på att han inte hade fått ut någon föräldrarpenning. ”Okej” sa jag, ”men du tycker inte själv att det låter lite märkligt att vi skall be om ett papper på något som endast kvinnor kan vara berättigade till i Holland?” Jo, det höll hon med, men om vi nu ville ha ut våra resterande dagar, så var vi tvugna att göra det. Lite absurt med andra ord, maken vet inte ens vem han skall fråga som skall skriva detta intyg, det är en smula pinsamt att fråga om man kan få ut ett intyg på att man som man inte är berättigad till att få ut moderskapsersättning. Det är ungefär som om jag skulle ringa till min husdoktor och kräva ett intyg på att jag inte kan få prostatabesvär, under motiveringen att någon myndighet behöver få det på papper.

Idag har jag även försökt att anmäla Knattarna till simskola inför nästa termin, det är en liknande historia, men den få vi ta en annan gång. Vi lever i en värld full av regler och ibland så känner jag att jag inte förstår verkligheten.

 

Feber och kakbak

Igår kände jag mig som den mest usla mamman ivärlden. Av alla dagar på hela terminen som jag inte kunde vara hemma, så valde sexåringen just denna att vara sjuk på. Dagen innan ringde fröken Lisa från skolan och meddelade att Knatteligans äldste medlem var risig och behövde få komma hem och stoppas i säng. Jag cyklade och hämtade den hostande lille medlemmen i familjen, som såg på mig med tacksamma feberglänsande ögon. Väl hemma satte jag på telingen pyjamas och bäddade ner barnet i soffan framför Nalle Puh. Därefter cyklade jag i raketfart och hämtade fyraåringen. Jag tyckte inte om att det äldre syskonet var hemma själv, men det kändes inte som ett alternativ att ta med ungen ut i kylan på en promenad, cykelvagnen var parkerad på förskolan.

När vi kom hem låg sexåringen halvsovande i soffan. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna ta med mig denna lilla varelse till jobbet dagen därpå, inte ens i ett par timmar. Jag insåg att den här förkylningen inte tog någon som helst hänsyn till det faktum att vi skulle har författarbesök i tre klasser och att jag förutom att valla runt författaren i fråga, samtidigt skulle vara vikarie så att eventuella involverade lärare kunde vara med vid besöken. Det är vid tillfällen som dessa då jag känner mig en smula ensam i världen. Naturligtvis är jag alltid mamma till Knattarna först och främst, men ibland så skulle jag gärna vilja finnas i två upplagor.

Jag svalde stoltheten och ringde hem till bästa kompisens mamma. Fanns det någon möjlighet att parkera denna sjuka lille typ på deras soffa under förmiddagen? Det gick bra, jag pustade ut. Trots att det dåliga samvetet tävlade i kapp med mitt hjärtas rytm, så kände jag mig oerhört lättad över arrangemanget. Dagen därpå kände jag mig inte lika lätt till sinnes, äldste Knatten var feberglansig och matt, ett glas vaniljyoughurt var det enda som gick att få i barnet innan dagens första dos med Alvedon skulle sväljas. Med två Knattar i cykelkärran, i grym motvind, stretade jag först hem till bästa kompisarna, för att lämna sexåringen och sedan till förskolan med en protesterande fyraåring, som trodde att det äldre syskonet skulle få en fri lekdag med kompisarna, medan denne skulle tvingas till att gå på dagis. Det spelade ingen roll att jag bedyrade att de övriga två vännerna också skulle vidare till respektive vardagssysslor. Jag var en ondsint mamma, som dessutom var grymt tyngd av dåligt samvete.

Förmiddagens bestyr flöt på och jag kunde lättat plocka upp det sjuka barnet strax efter lunch. Vi gick vidare och hämtade fyraåringen och efter ett kort stopp i affären begav vi oss hemåt. Jag beslutade bryskt att vi alla skulle sova middag, trots att majoriteten av hushållets befolkning röstade emot mitt förslag, så sov de i drygt tre timmar. Därefter åt vi middag och kollade julkalendern och somnade igen.

Idag var det dags för det inledande julbaket. Man måste dela upp det i omgångar för att man skall kunna njuta av framförallt dofterna i flera omgångar. Knattarna tryckte ut varsin plåt var av den färdiga pepparkaksdegen och var mycket stolta över sina alster. Därefter bakade jag kanelkakor. Dofterna blandar sig med de utslagna hyacinterna och jag börjar känna att jag nog trotsallt inte är världens sämsta mamma.

Jag är så oerhört tacksam för att det finns vardagsänglar runt omkring mig, annars hade jag nog gått under av dåliga samveten. Vi har dessutom varit och lånat böcker på bibblan idag och i eftermiddags läste jag sju bilderböcker, samt två kapitel ur två olika kapitelböcker, då var man hemmests klara prinsessa. Jag njuter av att det fortfarande finns lätta sätt att blidka mina minsta familjemedlemmar med. Det är trotsallt bara en tidsfråga innan högläsning räknas som enormt mossig sysselsättning av Knattarna, som knappast kommer att stå högt i kurs.

 

Vänskap med förhinder

En gång är ingen gång, två gånger är en vana och tre gånger är en tradition. Det finns traditioner som man kan vara utan, men när det positiva öveväger så väljer man att ta det onda med det goda. När äldste Knatten började igen på dagis efter ett drygt år i Rotterdam, gick det inte ens en vecka innan barnet kom hem och talade om någon vars namn verkade obegripligt. Barnet var dock störtnöjd, var dag berättades nya historier om lekar, men det tog nästan två månader innan en pedagog berättade att äldste Knatten hade en helt fantastisk relation med F. Efter ytterligare några månader började jag småprata lite med mamman till kompisen, som vid det här laget inte längre en kompis utan en vän. En riktig vän, som man inte delade bara lekar med utan där högt och lågt diskuterades, erfarenheter jämfördes och nya världar uppfanns. En sådan upplevelse, som man naturligtvis ger vad som helst som förälder, för att ditt barn skall få.

Maken och jag var inte nöjda med förskolan, vårt barn fick ta mycket stryk, men mitt i all hopplöshet och maklöshet så fanns den där vännen. Vi började träffas på lekplatser, picknicka och umgås med familjerna. Det visade sig att det inte bara var de äldsta barnen som hade roligt ihop, vi trivdes oerhört bra tillsammans allihop. Det blev simskolor och middagar. Vi bytte förskola, vännen började skolan, simskolan och vänskapen bestod.

Numera ser jag mamman till F som en av mina bästa vänner. Det handlar inte längre bara om att barnen gärna vill leka, det vill mammorna också. Men det finns två små gruskorn i maskineriet. Förra året var vi inviterade till familjens lilla stuga ute på en ö utanför Karlskrona. Vi hade sett oss sitta ute på gräsmattan, sippandes på varsitt glas vin, ungarna härjande och involverade i ett antal roliga lekar och aktiviteter. Det regnade i princip hela tiden vi var där. Vi hade oerhört roligt, men regnet stod som spö i backen konstant.

Jag bjöd in familjen på min födelsedag förra året. Vi skulle bara ha en enkel middag, tårta och ungarna skulle få lite godis. Pappan blev försenad, när han skulle hämta upp F från skolan, vi väntade och väntade. När de väl dyker upp visar det sig att de har varit med om en bilkrock, med polis och brandbilar involverade, rena cirkusen. Utan några personskador, men alla var lite lätt chockade. Vi hade dock en trevlig middag med många skratt, precis som vanligt.

I år skulle vi således återigen hälsa på familjen ute på lantstället. Nu jädrans skulle det bli fint väder, vi skulle bada, sola, dricka vin, spela fotboll och fiska. Det regnade om möjligt ännu mer än förra året. Vilket kanske inte var så konstigt eftersom sommaren i allmänhet iår var kass. Men vilken otur, två år i rad. En vana med andra ord, åtta personer i en liten stuga i ösregn.

I tisdags var familjen inviterad till middag på min födelsedag. Jag hade haft en fantastisk dag, min vännina W hade kommit över från London, middagen stod i ugnen, tårtan var bakad. Då ringde telefonen. Mamman berättade att de inte kunde få upp sin bil med nyckeln, men att de nu hade hittat reservnyckeln. De skulle bli lite sena. Jag berättade för W om förra året, med krocken och allt och fnissade lite över denna nya tradition, med bilkrångel just den 6:e december. En timme senare skrattade jag så lagom. Ungarna var hungriga och gästerna hade fortfarande inte anlänt. Efter ytterligare en kvart ringer det äntligen på porttelefonen, de hade fått motorstopp, två gånger. Ännu en gång kan man pusta ut över att det inte var några personskador involverade, men hur mycket otur kan man ha.

Jag vågar kanppt tänka på om dessa två nystartade traditioner i vänskapen mellan familjerna kommer att lägga hinder i framtiden. Maken menar att såvidare jag inte kan garantera sol, så kanske vi skall göra om traditionen att hälsa på ute på ön, till att bli en helgutflykt i oktober. Då förväntar man sig åtminstone inte något annat än regn och är därmed klädd därefter. Vad det gäller firandet av min födelsedag, så skall jag fundera ut något sätt att få familjen K-S till att införa en bilfridag, varje år och att den måste infalla precis just den 6:e december. Annars är det ganska ovisst hur det kommer att gå i framtiden. Det finns mycket värre saker än motorstopp, nycklar och små krockar.

Men nu skall vi koncentrera oss på att fira jul. Ihelgen skall pepparkakshuset fogas samman och dekoreras, samt pepparkaksdegen kavlas ut. Julkorten är postade och jag funderar på om jag skall introducera grönkålspaj med muskot på julbordet. Jag kommer ändå aldrig kunna överträffa grönkålen som min mormor gjorde, men jag kanske skall göra ett försök med denna nya pimpade tappning?

 

Hälsokontroll och mer firande

För några dagar sedan var jag på hälsokontroll och fick reda på att jag inte var överviktig. Det är knappast något som jag har gått omkring och lagt ner mycket tankeverksamhet kring, men nu har jag det på papper. Jag är inte fet, jag har inte heller bröst cancer fick jag reda på i förra veckan efter mammografin och jag inte några cellförändringar i underlivet. Jag kan alltså slappna av, jag har klarat 40-årsbesiktningen och kan nu koncentrera mig på att fira min stundande födelsedag. Jag fick reda på att mitt skelett väger 7,8 kilo, även detta är normalt, men det är en kunskap som jag knappast har någon reell användning för. Det är inte så ofta man hamnar i diskussioner kring skelettvikt. Men jag fick se en hel del färgglada diagram och kurvor kring min kroppskonstruktion.

Jag är inte speciellt fåfängd och jag ägnar mycket lite kraft på att fundera kring hur jag är byggd, det har liksom funkat hittills och det är jag glad över. De enda gångerna jag verkligen har varit i konflikt med min kropp är när jag har varit gravid, ett tillstånd som jag inte har uppskattat speciellt mycket. Jag har varit så långt ifrån den lyckligt strålande havande kvinnan som man har kunnat komma. Men som sagt, nu har jag fått tre olika utlåtande kring min hälsa på kort tid och jag känner att jag nu kan slappna av lite kring mitt hälsotillstånd. Det är lätt att bli hypokondrisk av att bli så examinerad ut i minst fingertopp. Det är dock intressant att bli kallad normal, för jag undrar hur jämförelsematrialet ser ut. Jag har inte träffat speciellt många som ser ut som jag, då jag tillhör kategorin som åtminstone är med och drar ner rikssnittet av längdkurvor.

Annars har veckan varit lika hektisk som vanligt. Imåndags kväll följde Knattarna med mig till jobbet för att julpyssla med eleverna. Fyraåringen somnade på bussen på väg ut till jobbet och ett skräckscenario rullades fram i huvudet på mig. Yngste Knatten är knappast någon solskensunge när den är trött. Men väl framme piggade barnet till sig, pysselnerven tog ett fast grepp om ungen som sprang omkring med julgranskulor hängande från båda öronen samt en tjusig röd rosett kring huvudet. Med största allvar syddes det tomteluva och sedan bakades sex pepparkakor i hemkunskapen. Sexåringen satt som fastfrusen framför YouTubes jullista och den ena julmusikvideon efter den andra höll barnet i sitt grepp. När vi skulle hem bar en mycket stolt fyraåring sina pepparkakor på en tallrik. Risken för att de skulle krossas på hemvägen var överhängande, så jag föreslog lite naivt att vi skulle äta upp dom med en gång. Jag fick ett ögonkast som skulle kunna krossa kristall, pepparkakorna skulle inmundigas gemensamt när pappan kom hem. Jag hade inte hjärta att förklara att detta inte skulle inträffa på ett par veckor, så vi hjälptes åt att få hem kakorna någorlunda oskadda.

I onsdagskväll fick vi listorna över hur terminens simning hade gått. Jag var övertygad om att fyraåringen även nästa termin skulle få vara kvar på Baddare nivå, jag hade varit med när de skulle hoppa i den stora bassängen och visa sitt mod, men det sviktade för vår fyraåring. Istället för att hoppa i den djupa bassängen, så rullade tårarna ner dör kinderna. Jag skulle ha gjort precis vad som helst för att byta ställe med barnet, men det gick naturligtvis inte. Jag var alltså helt inställd på ytterligare en termin som Baddare, men barnet var uppflyttad till nästa nivå, som är Sköldpadda. Därför var det helt enkelt nödvändigt att införskaffa en märkessköld. Jag vet att jubeltjuten inte kommer att avstanna på onsdag om två veckor. Äntligen kan man börja mäta sig med storasyskonet, som visserligen ligger en avsevärd mängd före, men någonstans måste man faktiskt börja. Snart sjuåringen är också uppflyttad, till våren kan barnet kalla sig Haj. Efter den terminen finns det inga mer vanliga simskolekurser, då måste man välja mellan olika grenar och tekniknivåer.

I lördags anlände en av de bästa vänner man kan ha. Hon bor i London, men tyckte inte att jag skulle behöva fira min födelsedag ensam. Hon flög alltså hit för att vara med och fira mig. Det känns oerhört priviligerat att ha så fina vänner. Snart sjuåringen deklarerade igår kväll” mamma, nu har ni ju pratat konstant i flera dagar”. Det stämmer förmodligen, med riktiga vänner kan man nämligen prata konstant, det är så mycket som skall avhandlas och det måste kännas obegripligt för Knatteligan att två vuxna kan prata så mycket och dessutom på ett språk som de inte förstår. Finaste vännen gav mig dessutom en ryggmassage igår innan läggdags, eftersom hon är massör så kändes det mycket lyxigt. Idag känner jag mig en smula ledbruten, men det skall jag tydligen göra. Ledbruten, firad, glad, men inte fet och imorgon skall jag vara ledig från jobbet och fira min födelsedag och jag har ingenting alls emot att bli fyrtio. Idag fick jag dessutom en härlig överraskning av två av mina kollegor. Det är lätt att bli äldre, när man känner att man har hunnit med en del på vägen.

 

Det finns olika slags änglar

Jag har ingen definierad tro, men jag firar de kristna högtidsdagarna, av traditionella skäl. Jag tror inte att Gud, om han nu finns, har något emot det, han tycker förmodligen att det är en tro så god som någon. Jag är inte heller någon speciellt andlig person, jag har svårt för auror, kristaller och känner mig inte speciellt astralt påverkad, om dessa olika aspekter finns i mitt liv så är jag, om inte oberörd, så iallafall omedveten om det. Men ibland tror jag på änglar och att de är mer vanliga än vi tror. De ser till att finnas till hands när vi behöver hjälp.

Morgonen började perfekt. Klockan tjugo över fem ringde klockan, jag tassade upp, tände alla adventsljusstakar, tände akvariet och matade dess invånare. Duschade, åt frukost, drack en kopp kaffe, lade fram Knattarnas kläder, lyfte fram de undanstuvade adventskalendrarna. Packade ner böcker, värmeljus, tändstickor och pepparkakor som jag skulle ha med till eleverna som jag skulle läsa noveller med på morgonen. Sedan smög jag in i sovrummet och väckte Knattarna, ”idag är det dags att öppna första luckan i adventskalendern”, viskade jag i öronen på de små pyjamasklädda, sömnvarma varelserna. Blixtsnabbt slog sexåringen upp ögonen och var klarvaken. Fyraåringen kluckade lite förvirrat på nappen och rullade sedan lite morgontrött ur sängen. I vardagsrummet öppnades Playmobil-kalendrarna och olika gubbar jämfördes. Sedan var det hög tid för morgonracet. Kläder på, frukost i magen, tandborstning och i väg. Det var en av våra tidiga morgnar och det var fortfarande mörkt ute. Knattarna småpratade om sina gubbar och att de skulle flytta in i borgen när vi kommer hem. Ikväll skall vi även se adventskalendern på tv, både svensk och dansk. Sexåringen lämnades på fritids och fyraåringen och jag begav oss mot förskolan.

När vi är halvvägs inser jag att något är seriöst fel med min cykel. Punktering. ”Men det har jag inte tid med nu”, tänker jag förvirrat. ”Jag skall ju ha fyrorna om mindre än en timme”. Normalt tar det en halvtimme att cykla, men nu står jag här i mörkret och bara halvvägs igenom morgonbestyren, med en olämnad fyraåring och en kasse pepparkakor. Jag svär en lång ramsa och olika lösningsscenarier kör fram och tillbaka mellan cellerna i huvudet. Jag stretar på med cykeln och överlägger om taxi möjligtvis kan vara lösningen, jag försöker komma ihåg vad adressen till dagis är, om jag skall förbeställa en bil och inser att jag inte kan den. Jag åker dit och hämtar dagligen, men jag vet faktiskt inte vad gatan heter, än mindre vilket nummer jag är. Jag inser att om jag väntar med att beställa en bil till jag är framme, så kommer jag inte att hinna. Några vingar har jag inte heller och kollektivtrafiken är inte ens ett alternativ, då jag skulle bli ohjälpligt försenad.

Det är då det slår mig, jag kan ju ringa och fråga S om hon har hunnit komma till jobbet eller om hon kan fiska upp mig på vägen. Hon kan ju säga nej om det inte passar, men om hon kan så vore det helt fantastiskt. Jag ringer och hon svarar på första signalen och hon kan! Vilken lättnad. Fyraåringen lämnas och jag ställer mig vid gatuhörnet. Tre minuter senare anländer S med sin springare, när jag skall hoppa in i bilen inser jag att där redan sitter en passagerare. S har redan denna arla morgon agerat ängel för en annan kollega. Tänk att det finns sådana änglar, det är inte bara det faktum att hon har en bil, det är att hon finns och att hon med självklarhet agerar som en räddande ängel av den enkla anledningen att hon kan. Jag tror på änglar som S, de finns och utan sådana änglar, skulle kanske inte världen gå under, men deras agerande när någon behöver hjälp gör det så oerhört mycket enklare för oss vanliga dödliga. Vänlighet, självklarhet och värme, sådant som borde vara självklart, men som tyvärr inte alltid finns planterat hos mänskligheten.

Väl på jobbet dukar jag fram pepparkakor, min kollega har redan fyllt två kannor med varm choklad, jag försöker lokalisera plastmuggarna till eleverna. Plastmuggarna som jag hade lagt fram föregående dag, för ändamålet. Plastmuggarna som jag har satt en stor lapp på med texten: ”vänligen rör ej” samt mitt namn. Muggarna är ohjälpligt försvunna. Märkligt. Jag arbetar på en skola och man borde förutsätta att de flesta är läskunniga. Efter en del letande, utan resultat, kapitulerar jag och traskar iväg till receptionen för att fråga om det finns något lager plastmuggar någonstans. Det finns det inte. Men dagens andra ängel erindrar sig att skolsköterskan eventullet kan ha några plastmuggar liggande på sitt kontor. Jag följer efter henne och får mina muggar. Morgonen blir lyckad, eleverna blir glada över sin förstadecemberfika och jag läser en novell för dem.

Idag har jag mött två änglar. De finns, de må ha osynliga vingar, men om jag kisar lite så kan jag se konturerna. Jag hoppas att jag någongång kan agera ängel för dem. Men det som är unikt för änglar, är att det inte finns något räkneverk, de agerar utan att kräva motprestationer.

 

Om att raska i novembermörkret

Jag är inne i en period när aktiviteterna avlöser varandra. Det mesta är ohyggligt roligt, men det finns lite tid för reflektion. Det blir lätt kaosartat och när det känns som om man ständigt ligger precis på marginalen. Det är lika hektiskt privat som på jobbet och ibland glömmer man bort vad som hände för två minuter sedan, för man är redan på väg i något nytt. Äldste Knatten tappade sin andra framtand i förra veckan. Själva lossnandet skedde i skolan, vilket jag upplever som en oerhörd lättnad. Sedan andra tanden föll ut har barnet misstänkt att jag är tandfén, ”jag misstänker dig starkt, mamma”. Istället för att få en guldtia, frågade jag nu i egenskap av misstänkt tandfé om det inte vore bättre att önska sig Pokémon kort istället för pengar? Sexåringen var genast med på noterna, med en ögonblinkning och ett stort fint tandlöst leende. Tandfén blev försenad, för hon hade inte hunnit till leksaksaffären under natten, men hon fick dispens till eftermiddagen dagen efter.

Övergången mellan att vara förskolebarn och elev har gått relativt lätt under hösten, vilket har varit en lättnad för hela familjen. I somras så var ordet ”skola” samt allt som eventuellt kunde tolkas som härhörande till detta stora skrämmande, fullständigt tabu. Men efter en vecka så refererades det ständigt till olika kompisar från klassen, vilket var skönt. En rad faktorer spelade till vår fördel, de flesta barnen kände inte varandra sedan tidigare, två andra klasskamrater kunde också danska, så denna kunskap blev lite ”cool” istället för att vara en outnyttjad kunskap och så vidare. En av mina rädslor inför skolstarten var att sexåringen skulle bli för stor för fort genom att dras med in i lekar som barnet inte kunde hantera, men istället har det handlat om att spela kula och nu Pokémon kort.

Äldste Knatten har inte spelat kula sedan tidigare, inte heller ägt ett enda Pokémonkort, istället var det ”Bakugan” plastkulor med tillhörande kort, men det känns åtminstone som hyfsat greppbart för den mossiga föräldern. När jag var liten spelade vi också kula, då var stenkulor sämst, glaskulor bra och porslinskulor oöverträffbara. Numera heter glaskulor ”glaror” har jag allvarligt fått förklarat för mig. Den som ställer pyramiden får alla kulor som har missat pyramiden, medan den som ”tatchar” den får pyramidens innehåll. Sexåringen tillhör kategorin som ständigt blir av med sina kulor. Nu har vi en begränsning på hur många kulor som man får ta med, dessutom har vi börjat träna på gården. Knatten skall inte behöva att känna sig som den ständiga ”loosern”.

I förra veckan hade vi Kulturvecka på jobbet, något som jag har varit med och samordnat. Det krävdes en hel massa extrajobb, förutom det vanliga. Dessutom fick jag i sista minuten en praoelev. En jättegullig femtonåring, men som dock skulle sysselsättas, så intressant som möjligt. I lördags var det så dags för att ha födelsedagskalas för den närmsta familjen. Vilket i mitt fall innebär arton personer. ”Det får bli köttgryta”, tänkte jag, ”det kan jag fixa dagen innan”. Glatt förträngde jag därmed att samma fredag även skulle innehålla glöggfest och tändande av all belysning i bostadsrättsföreningen. Dessutom skulle det naturligtvis inhandlas, hämtas barn, bakas tårtor också. Allt skedde naturligtvis. Men det är inte utan att man funderar på om man någonsin kommer att hinna njuta av något alls.

I lördags hade jag så min familjelunch och det var så oerhört mysigt att se alla. Riktigt firad kände jag mig också, massor av skratt och fina presenter. Maken skickades iväg på morgonen på gympa med Knatteligan och sedan vimsade jag omkring och gjorde ”det där sista”, som bland annat innebar bakandet av ytterligare en tårta, släpa hem fyra nya kassar från mataffären på cykeln samt bärandet av stolar och bord. Men helt ärligt fyra minuter innan första gästerna kom, så var alla fyra nyduschade, borden var dukade, salladen låg fint skuren i skålarna, köttgrytan puttrade och så gjorde även riset. Så varför gnälla?

”Det blir en lugn dag imorgon”, tänkte jag nöjt, när jag satt där och studerade mina gäster. ”Vi skall bara plocka fram adventsljusstakarna, inviga nya kaffemaskinen och och såsa runt på morgonen, det blir lugnt”. På eftermiddagen var det planerat att vi skulle kolla lite på julskyltningen, maken skulle åka tillbaka till Rotterdam och sedan en liten adventsfika med bästa kompisarna. Men så lugnt blev det väl inte så här i backspegeln, tvärtom så blev det storm med inställda tåg, regn som gjorde att promenad på stan inte var så lockande och så vidare och så vidare. Det blir sällan som man planerar. Om det någongång händer, så blir man närmast förvånad. Men tråkigt, nej det är väldigt sällan som jag upplever det som riktigt tråkigt faktiskt. Tvärtom så är det nog så att när det inte blir som man hade planerat, så blir det någotannat och det kan vara minst lika bra, fast man inte hade funderat i just de tankebanorna. Det är det fina i livspusslet, överraskningsmomentet. Men alla dagar är inte värda att fånga, faktiskt det gäller att sålla.

 

Fira bör man!

Förra veckan hade familjen förmånen att ha maken hemma. De skulle påla ett nytt hus utanför hans kontor och det ansåg han skulle vara störande för arbetsfriden, därför tog han med sitt arbete och flög hem till oss. En vinstlott för oss alla, för min del insåg jag att det är en otrolig skillnad på att vara två vuxna som skall lämna, hämta, handla och laga middagar och allt annat pyssel. Man får helt plötsligt tid över, man kan läsa en bok själv eller någon extra för ungarna eller ta en spontan dusch. Helmärkligt.

I lördags var det dags för det första av mina tre kalas. Jag gillar att fylla år, jag tycker även om när andra fyller år, jag tycker att vi firar för lite överhuvudtaget faktiskt. Vi lever förmodligen bara en gång och varför skall man då inte passa på att högtidlighålla så många av dessa dagar som möjligt? Antingen det gäller mig själv eller att fundera ut kul presenter för andra, så känner jag alltid samma förväntan. Lördagen inleddes med att Knattarna skulle på gympa, ömma modern som hade kommit ner över helgen och jag begav oss till sporthallen. Det var extra spännande att mormor var med och tittade. Efter lunch skickades familjen ut i skogen. Jag hade en hel timme av egentid innan mitt kalasande skulle börja. Naturligtvis använde jag denna tid till att sätta in räkningar i en pärm. För vad skall man annars göra om man får en stund över? Jag menar jag har lagt dem i en plastmapp under året och köpt en ny pärm, men just själva förflyttandet mellan plastmapp och pärm har liksom inte blivit av. Det har stört mig, men eftersom jag nu har dröjt med processen i tio och en halv månad så kan man undra varför man får för sig att just denna tidspunkt kändes optimal.

Kusinen anlände och vi drack ett glas vin (eller två). Sedan begav vi oss till simhallen, där vi skulle möta upp för att ha, om inte förfest, så en försammankomst. Vi bubblade oss igenom bubbelpoolerna och begav oss sedan in i bastun. På minste Knattens inrådan, ”mamma, man kan inte ha födelsedagskalas utan godispåsar”, så hade jag gjort godispåsar till mina gäster. Påsen hade ett fint, mycket rosa Askungemotiv på (under förevändningen att jag är av honkön), men innehållet var lite mer vuxeninriktat, shampo, inpackning till håret, fotskrubb, ansiktsmask, bodylotion samt en liten tetrapack vitt vin med tillhörande sugrör. Efter denna förbättring av anletsdrag och välbefinnande, gick vi och åt middag, därefter gjorde vi ett stopp på en tapasbar och drack Cava. Många fniss och skratt blev det, men även en del mer djuplodande konversation. In vino veritas.

Efter att ha skiljts åt, travade kusinen och jag hem i den kalla november natten. Vi hade bestämt oss för att avsluta kvällen med en film och mer vin. Det första var en bra idé, det är härligt att avsluta med en film, men det där vinet borde ha bytts ut mot annan dryck. Man kan tycka att man borde ha lärt sig något under livsresan, men så är icke fallet. Hursomhelst så kände jag ytterst tydligt efter sex timmars sömn att jag föredrog om jag blev serverad frukost och inte behövde göra något själv. Kusinen och jag traskade iväg och åt brunch på ett café, vilket var ett mycket bra val. Trots mitt något trötta tillstånd, kände jag mig ytters väl till mods, tänk att man iallafall har lyckats skramla ihop några riktigt goda vänner, som man kan ha så roligt tillsammans med. Då är man rik.

Veckan innan hade inneburit både influensavaccinering och mammografi. Det är som sagt en prövning att fylla jämnt, när man har uppnått den här åldern. Men just inledandet av mitt firande, känns helt klart lyckat. På lördag är det dags igen, då är det familjen som skall trakteras. Fyraåringen har återigen flaggat för att det inte är något riktigt kalas om man inte får någon godispåse, så jag får väl göra nya. Men jag tror att innehållet blir mer barnvänligt denna gång.

 

Kylan kan sprida värme

Imorse när jag cyklade till jobbet sken solen, luften var kall och himlen klar. Vintern har kommit, de döda lövhögarna blir vackra i sin frostskrud. Fyraåringen konstaterade att månen var uppe när vi begav oss av hemifrån. Barnet är för tillfället mycket upptagen med att registrera sin omgivning, precis som om det vore första gången som det iakttar årstidernas förändringar. Det har kommit en medvetenhet hos fyraåringen som inte har funnits tidigare, det är så härligt med dessa funderingar över sakers tillstånd. När vi kom fram till förskolan utbrast barnet: ”titta, någon har ritat ett kors på himlen” och vi stod en stund och tittade på det vita korset, tecknat av två för längesedan försvunna flygplan och jag njöt av att känna den lilla vantprydda handen i min. Tiden stod stilla, vi delade nuet och värmen gick emellan oss som på ett pärlband.

Det är så märkligt att var gång som tiden gör sådana stopp, så påminns jag om hur oerhört skört livet är, hur viktigt det är att bara vara här och nu, våga sluta stressa vidare och bara njuta. Jag är dålig på det, men det börjar bli bättre, Knatteligan har haft den effekten på mig.

Det är mycket tal om att hitta balansen i en mängd självhjälpslitteratur just nu. Jag läser väldigt sällan sådana böcker, men jag läser ofta om böcker i allmänhet i och med mitt intresse och jobb. Även om jag ofta upplever saker inom självhjälpsindustrin som rent ”hokus pokus” så är det något tilltalande med just balans. Vid den här årstiden tänker jag oerhört mycket på livets mer svarta sidor, av en mängd olika anledningar, ljuset försvinner, löven faller ner, många av de människor som jag har älskat som har gått bort hade sina födelsedagar under just hösten och vintern.

Innan vi fick barn brukade jag åka ner ordentligt på botten just i november, ligga där och kräla i alltings förgänglighet. Nu finns det tack och lov inte lika mycket tid att göra det, numera hinner jag knappt ta av avgundsbrunnslocket och titta ner i det mörka, motbjudande kalla, förrän någon kräver min uppmärksamhet. Det är skor som behöver tömmas på sand, teckningar som behöver tejpas, tvätthögar som måste läggas i maskiner, sagor som måste läsas, mat som skall lagas, kramar och pussas som utbyts. Det finns inte tid över att djupdyka i misär, men naturligtvis smyger jag fram till det där locket och ruckar på det mellan varven. Jag dras dit, till sorgen, hatet och orättvisorna, samtidigt bejakar jag värmen, ljuset och hoppet. Det är ett kretslopp, där allt är sammanflätat.

I oktober skulle min pappa ha fyllt år och varje år tänder jag ljus för honom i fönstret. Saknaden går aldrig bort helt, varje år så känns det som om det är något nytt på min livsbana, som jag på något sätt skulle ha önskat att han visste om eller delade. Igår skulle min morfar ha fyllt 99 om han hade levt, i morgon är det min mormors födelsedag och trots att hon lämnade oss i augusti förra året så känns såret fortfarande färskt. Jag kan fortfarande höra hennes röst i mina tankar, se hennes leende ögon, känna hennes mjuka kind mot min eller hur hennes skrovliga händer höll i mina.

Kanske är det just det som är balansen, att väga det levande med dess motsats. De älskade människor som man mist, känns levande genom att de har byggt bo inom oss. Det är omöjligt att föreställa sig hur det skulle ha varit om vi inte hade mött de människor som betyder mest för oss. Balansen uppnås först när man bestämmer sig för att vara levande just nu. Därför väljer jag att tända ljus för mina älskade döda, på deras födelsedagar istället för dödsdagar, för att fira livet och det vi har delat. Jag har inte lust att fira att de har gått bort, då får det istället vara till minne av dem.

Imorse delade jag ett speciellt ögonblick, med en fyraåring som brann av nyfikenhet och intresse för något som inträffade just precis då. Det var en påminnelse för mig om att det är härligt att leva nu, idag och här. Den kalla luften, den klara himlen och det pulserande livet i en liten kropp, jag kände mig översköljd av kärlek och tacksamhet för att få finnas till.